(den sanna historien) Om globetrottern
Mycket suger det ju att bli äldre. Att man snart är på trettiosidan av 25 och ändå inte känner att man har gjort nåt. Men å andra sidan är det mäkta coolt att kunna säga att man har vänner man har känt i 15 år.
En av mina vänner som jag känt i 15 år är Kristina, som nyligen inte bara har omnämnt mig i sin blogg i förbifarten utan dragit på de stora växlarna; det låter som att jag rest överallt och gjort allt. Hon beskriver kort sagt den där människan jag skulle vilja vara - men som jag gav upp när jag insåg att det var omöjligt att tävla med alla de andra när jag inte tyckte det var kul att vara ute och resa många månader i sträck, utan trivs bättre med att åka iväg någon vecka i taget. Nåväl, eftersom jag inte tycker att denna beskrivning av mig stämmer och för att inte få jante svävande som en ond ande över mig kommer här den riktiga beskrivningen av mig:
*Jag är hon som åkte till USA i ett läsår men knappt fick några kompisar (och längtade hem)
*Det var jag som var i Australien i några månader utan att lära mig surfa (och längtade hem)
*Dessutom bodde jag i Sydafrika i två månader utan att varken se en leopard, lejon eller hålla någon längre konversation med någon svart afrikan (och längtade hem)
*Just nu är jag hon som flyttade till Göteborg, och förvisso trivs rätt bra här, men ändå ständigt planerar för när vi ska flytta hem på riktigt (och längtar hem)
Om Göteborg
Jag åker ner till stan för första gången sedan återkomsten för några dagar sedan till denna smältdegel av människor, kulturer, bilar och spårvagnar de kallar Götet och blir snart varse om varför jag trivs så bra i denna stad. Det är så mycket lättare att fantisera om "storstads"-människornas (och jag använder citattecken där eftersom man, efter att ha bott i Göteborg i ett år, inte längre tycker att det är en storstad, utan mer av en stor småstad) spännande liv i Göteborg än i Pite.
Ungefär såhär kan det låta i mitt huvud när jag går på stan här:
Mannen jag passerar som är stiligt klädd i grå kritstrecksrandig kostym är förstås inte bara väg hem från jobbet för att käka makaroner och korv - utan ska snart stoppa en taxi på gatan för att ta sig ut till Landvetter från var han ska flyga till New York över helgen för att titta på baseball med sonen sin som pluggar vid Columbia University på Upper West Side.
De två kvinnorna med icke-ursvenskt utseende som shoppar loss på Zara ska heller inte de hem och kolla på tv ikväll utan de sistaminutenshoppar nu inför den stora festen de ska på i Frölunda ikväll med massor med folk i färgglada saris och pråliga smycken. Jag ser framför mig hur de alla dansar i en stor ring och arabisk musik dånar ur högtalarna i den pyntade gympasalen, där ett extra fint klätt par sitter vid ett långbord och tittar ut över de dansande. Är det kanske ett bröllop de ska på?
Sedan möter jag en karl i blå arbetskläder och keps på huvudet. Detta är ju inte en vanlig snickare, som jag hade tagit honom för i Pite, utan detta är ju en av fiskarna som kommit in till stan från södra skärgården för att se till att försäljningen av hans fångade fisk går rätt till hos Feskarbröderna i Nordstan. Men farbror fiskare trivs förstås bättre ute på havet än i stan så nu har han när han är klar med sitt ärende har han bråttom ut i skärgården igen...
Ja det är inte klokt vad "alla" har spännande liv i Göteborg...
Om Ansiktsbok
Jag är så fascinerad av fenomenet Facebook. Att människor i min omgivning - som alltså är i min ålder och därikring - har fastnat i Lunarstorm-träsket återigen. Man letar upp ytliga bekanta för att fylla på Friends-fliken, kramar varandra genom cyberspace och försöker hitta den minst mainstreamiga musiken att lägga till som sina favoriter. Man bildar klubbar - vissa som vem-som-helst får vara med i - och andra som man måste godkännas för att få vara med i. Man laddar upp den läckraste bilden man kan hitta av sig själv - som döljer dubbelhakor och sneda tänder men framhäver fina ögon och plutiga läppar.
Själv har jag då bara anslutit mig till Facebook för att kunna hålla kontakten med Giulia på ett enkelt sätt och är inte alls oroad över att min kompis Hanna har nästan sju gånger så många Friends på Facebook än mig...
Om att storhandla
Idag har vi handlat på Coop Forum (förlåt pappa!) för 1253 kronor, vilket i kg motsvarar cirka 43,5 fucking tunga kilon att bära för stackars mig och Tompa. Jag har ont i axlarna nu.
Men gayen är hursomhelst den att fastän vi köpt mat för 1253 kronor och burit hem 43,5 kilogram varor och fyllt både frys och kyl måste vi ändå gå ner till icat och handla för att sno ihop middagen.
Svärje är fantastiskt.
Men gayen är hursomhelst den att fastän vi köpt mat för 1253 kronor och burit hem 43,5 kilogram varor och fyllt både frys och kyl måste vi ändå gå ner till icat och handla för att sno ihop middagen.
Svärje är fantastiskt.
Om att längta hem
Jag är så fascinerad av företeelsen att ha två hem att jag aldrig blir less på att skriva om det...
De senaste dagarna har jag känt en smygande känsla av hemlängtan. Man har räknat ner antal pass man har kvar att jobba (sista jobbas just nu!) och börjat planera vad man ska packa ner, och med det följde en stark längtan efter att få komma hem. Inte så mycket hem till Göteborg - för än så länge slår Pite Götet med hästlängder på den fronten - utan hem till läggan. Hem till vår soffa, vår säng, vårt kylskåp, vår mat, vårt planerade lugna liv...
Och det är för mig en väldigt konstig känsla att - för första gången i mitt liv - ha hemlängtan från det ställe som i 15 år varit mitt hem. Det ställe jag trodde alltid skulle vara min tryggaste och fastaste punkt i livet. Märkligt indeed.
De senaste dagarna har jag känt en smygande känsla av hemlängtan. Man har räknat ner antal pass man har kvar att jobba (sista jobbas just nu!) och börjat planera vad man ska packa ner, och med det följde en stark längtan efter att få komma hem. Inte så mycket hem till Göteborg - för än så länge slår Pite Götet med hästlängder på den fronten - utan hem till läggan. Hem till vår soffa, vår säng, vårt kylskåp, vår mat, vårt planerade lugna liv...
Och det är för mig en väldigt konstig känsla att - för första gången i mitt liv - ha hemlängtan från det ställe som i 15 år varit mitt hem. Det ställe jag trodde alltid skulle vara min tryggaste och fastaste punkt i livet. Märkligt indeed.
Om Heike
Jag sitter framför mina två datorskärmar på jobbet denna vanliga blåmåndag precis som vilken annan gång som helst. Jag tänker inte på så mycket alls - möjligen är jag något irriterad över att fyriosexan inte avvaktade i Norrfjärden på körningen från Sjulsmark, så att jag nu får skicka upp en tom bil för en simpel färdtjänst. Arbetets stilla gång på taxistationen alltså. Det ringer från ett dolt nummer till Förbeställningen och jag svarar genom att klicka med muspekaren på den lilla orangea rutan - möjligen gör jag det lite förstrött då jag redan svarat på 82 samtal tidigare under dagen och egentligen inte är speciellt intresserad av att ta emot någon fuckin förbeställning - utan hellre skulle sitta på tavernan, blicka ut över medelhavet och käka grekisk sallad. Men när jag gjort det där simpla trycket med musen och hör rösten som börjar prata blir jag på helspänn och känner vågor av värme och kyla svepa över min kropp växelvis. Jag trodde inte att jag hade hår på ryggen men nu känns det bannemig som att jag förutom på armar och ben rest ragg även där och jag tror att jag kommer att kissa på mig "Hej det här är Heike Runge" säger hon med sin visserligen korrekta svenska med den starka tyska brytningen och jag vill genast avbryta henne. Jag vill säga "Hej vi känner varann, det här är Malin - jag älskar dig heike! - du räddade mitt liv några gånger - jag tänker på dig så ofta - gud så skönt att höra att du fortfarande är i stan Heike" men trots den massiva reaktion min kropp ger ifrån sig kan jag ändå hålla huvudet kallt och förstå att det inte är rätt forum för den prisning av min skyddsängel som jag vill ägna mig åt. Istället yppar jag standardfraserna "när landar de" "vart ska vi åka till" och det bara bubblar i magen. Heike Runge lägger på och jag låter minnena välla upp.
Heike sitter i sitt rum, på sin expedition och jag sitter mittemot henne. Bakom henne finns ett fönster och därigenom kan jag se hur solen strålar. Gräset har aldrig varit så grönt, luften aldrig så frisk och hela den baletten, tänker jag. Jag vill ut i friska luften och gröna gräset. Den som bestämmer om det blir så är Heike. Hon undrar vad mina planer är om de inte spärrar in mig och jag pratar om att ta promenader, se på film och vara med mina två trogna. Och Heike! Heike hon säger att det låter ju också som bra planer. Och Heike - Heike hon släpper ut mig i det fria. Heike litar på mig.
Sedan ligger jag på ett sterilt rum på IVA - och om detta är före eller efter episoden på hennes rum kan jag inte för mitt liv klura ut - när Heike kommer upp från psykavdelningen för att se till mig. Jag är trött och jag skäms något så otroligt - det är jobbigt att möta blickarna från all denna sjukhuspersonal jag aldrig träffat förut - men att se Heike är nästintill euforiskt. Hon är här, hon vill se hur det är med mig, hon bryr sig om mig och äntligen får jag träffa samma läkare flera gånger på raken. Det bästa av allt är att Heike inte verkar ge upp. Jag är så redo att ge upp - jag orkar inte längre! - men Heike hon ser det som ett litet bakslag i arbetet. Heike säger att vi inte ger upp - vi är en bra bit på väg och Heike ger mig så mycket bra, varm energi.
Känner att jag genast måste skriva om Heike - skit i all jävla taxi - och när jag slutar ska jag genast gå och köpa den finaste bukett jag har råd med.
Heike sitter i sitt rum, på sin expedition och jag sitter mittemot henne. Bakom henne finns ett fönster och därigenom kan jag se hur solen strålar. Gräset har aldrig varit så grönt, luften aldrig så frisk och hela den baletten, tänker jag. Jag vill ut i friska luften och gröna gräset. Den som bestämmer om det blir så är Heike. Hon undrar vad mina planer är om de inte spärrar in mig och jag pratar om att ta promenader, se på film och vara med mina två trogna. Och Heike! Heike hon säger att det låter ju också som bra planer. Och Heike - Heike hon släpper ut mig i det fria. Heike litar på mig.
Sedan ligger jag på ett sterilt rum på IVA - och om detta är före eller efter episoden på hennes rum kan jag inte för mitt liv klura ut - när Heike kommer upp från psykavdelningen för att se till mig. Jag är trött och jag skäms något så otroligt - det är jobbigt att möta blickarna från all denna sjukhuspersonal jag aldrig träffat förut - men att se Heike är nästintill euforiskt. Hon är här, hon vill se hur det är med mig, hon bryr sig om mig och äntligen får jag träffa samma läkare flera gånger på raken. Det bästa av allt är att Heike inte verkar ge upp. Jag är så redo att ge upp - jag orkar inte längre! - men Heike hon ser det som ett litet bakslag i arbetet. Heike säger att vi inte ger upp - vi är en bra bit på väg och Heike ger mig så mycket bra, varm energi.
Känner att jag genast måste skriva om Heike - skit i all jävla taxi - och när jag slutar ska jag genast gå och köpa den finaste bukett jag har råd med.
Om människor
Jag röjer i huset inför föräldrarnas tillbakakomst efter att i tre veckor ha lämnat sitt hus, inklusive horder av blommor som ska vattnas!, till deras 24-åriga dotter vilken oroväckande ofta beter sig som den lataste tonåring när det gäller så kallade 'hushållssysslor'. Hur som, när en deltager i sådana aktiviteter som att tömma diskmaskinen eller plocka mögliga paprikor ur kylskåpet lämpar det sig utmärkt att fundera. Ännu bättre lämpar det sig att avbryta sysslorna för att formulera sina funderingar till en halvt värdelös blogg.
Idag funderar jag över människor. Människor i kring mig. Hur människorna som omgiver mig påverkar mitt sätt och beteende. Hur jag låter dem påverka mig.
Jag tänker på Johan från min första seminariegrupp - då när allt var nytt och man nästan var blyg för sin egen skugga. Johan är inte så lång, men hans armar är inte många centimater kort om timmerstocksgränsen. Han har rakad skalle och klär sig gärna i tajta rutiga skjortor. Johan står lätt ut i vår sjuksköterskeklass - inte blott tack vare/på grund av hans kön utan även hans ålder som ligger strax under 40strecket. Hans tydliga "jag-var-kroppsbyggare-i-mitt-förra-liv (som-slutade-förra-veckan)-utstrålning hjälper också till. För mig utstrålar Johan så mycket trygghet att det nästan blir pinsamt - att det gränsar till föräldrakomplex. Inte alls så mycket i egenskap av en förbannat musklig kille utan att han såg mig då i början när man mest ville gömma sig och åka hem till Tommy direkt efter skolan för att få känna lite trygghet och se någon man kände igen - någon man visste hur man skulle bete sig med. I Johans sällskap, i vår seminariegrupp, vågade jag uttrycka mina tankar och känslor - vilket var en stor skillnad mot föreläsningarna som var så ångestladdade då i början. I Johans sällskap behövde jag inte oroa mig för vem jag skulle sitta brevid eller vad jag hade för kläder på mig.
Jag är minst sagt imponerad av den inverkan Johan har - eller hur jag låter honom påverka mig - när han fortfarande - efter att vi skilts som seminariekompisar och hittat olika gäng att hänga med efter ett år på utbildningen - får mig att känna mig så trygg på föreläsningarna att jag vågar sticka ut hakan och svara på föreläsarens frågor och kanske till och med - ställa någon egen. Bara jag har Johan sittande brevid mig.
Jag blir ledsen när jag tänker på att det kan bli så sorgligt att man med någon man trodde man alltid skulle kunna vara sig själv med känner att man inte duger. Man börjar akta allt man säger i rädsla för vad svaret på talet ska vara. Tänker på hur mycket det är hon som påverkar mig eller jag som låter mig påverkas av henne. Känner mig skyldig som hänger ut min anonyma väninna på en blogg som ingen läser istället för att greppa telefonen och sjunga ut mina känslor inför henne.
Nej usch det är också svårt det här med människor.
Idag funderar jag över människor. Människor i kring mig. Hur människorna som omgiver mig påverkar mitt sätt och beteende. Hur jag låter dem påverka mig.
Jag tänker på Johan från min första seminariegrupp - då när allt var nytt och man nästan var blyg för sin egen skugga. Johan är inte så lång, men hans armar är inte många centimater kort om timmerstocksgränsen. Han har rakad skalle och klär sig gärna i tajta rutiga skjortor. Johan står lätt ut i vår sjuksköterskeklass - inte blott tack vare/på grund av hans kön utan även hans ålder som ligger strax under 40strecket. Hans tydliga "jag-var-kroppsbyggare-i-mitt-förra-liv (som-slutade-förra-veckan)-utstrålning hjälper också till. För mig utstrålar Johan så mycket trygghet att det nästan blir pinsamt - att det gränsar till föräldrakomplex. Inte alls så mycket i egenskap av en förbannat musklig kille utan att han såg mig då i början när man mest ville gömma sig och åka hem till Tommy direkt efter skolan för att få känna lite trygghet och se någon man kände igen - någon man visste hur man skulle bete sig med. I Johans sällskap, i vår seminariegrupp, vågade jag uttrycka mina tankar och känslor - vilket var en stor skillnad mot föreläsningarna som var så ångestladdade då i början. I Johans sällskap behövde jag inte oroa mig för vem jag skulle sitta brevid eller vad jag hade för kläder på mig.
Jag är minst sagt imponerad av den inverkan Johan har - eller hur jag låter honom påverka mig - när han fortfarande - efter att vi skilts som seminariekompisar och hittat olika gäng att hänga med efter ett år på utbildningen - får mig att känna mig så trygg på föreläsningarna att jag vågar sticka ut hakan och svara på föreläsarens frågor och kanske till och med - ställa någon egen. Bara jag har Johan sittande brevid mig.
Jag blir ledsen när jag tänker på att det kan bli så sorgligt att man med någon man trodde man alltid skulle kunna vara sig själv med känner att man inte duger. Man börjar akta allt man säger i rädsla för vad svaret på talet ska vara. Tänker på hur mycket det är hon som påverkar mig eller jag som låter mig påverkas av henne. Känner mig skyldig som hänger ut min anonyma väninna på en blogg som ingen läser istället för att greppa telefonen och sjunga ut mina känslor inför henne.
Nej usch det är också svårt det här med människor.
