Om Heike

Jag sitter framför mina två datorskärmar på jobbet denna vanliga blåmåndag precis som vilken annan gång som helst. Jag tänker inte på så mycket alls - möjligen är jag något irriterad över att fyriosexan inte avvaktade i Norrfjärden på körningen från Sjulsmark, så att jag nu får skicka upp en tom bil för en simpel färdtjänst. Arbetets stilla gång på taxistationen alltså. Det ringer från ett dolt nummer till Förbeställningen och jag svarar genom att klicka med muspekaren på den lilla orangea rutan - möjligen gör jag det lite förstrött då jag redan svarat på 82 samtal tidigare under dagen och egentligen inte är speciellt intresserad av att ta emot någon fuckin förbeställning - utan hellre skulle sitta på tavernan, blicka ut över medelhavet och käka grekisk sallad. Men när jag gjort det där simpla trycket med musen och hör rösten som börjar prata blir jag på helspänn och känner vågor av värme och kyla svepa över min kropp växelvis. Jag trodde inte att jag hade hår på ryggen men nu känns det bannemig som att jag förutom på armar och ben rest ragg även där och jag tror att jag kommer att kissa på mig "Hej det här är Heike Runge" säger hon med sin visserligen korrekta svenska med den starka tyska brytningen och jag vill genast avbryta henne. Jag vill säga "Hej vi känner varann, det här är Malin - jag älskar dig heike! - du räddade mitt liv några gånger - jag tänker på dig så ofta - gud så skönt att höra att du fortfarande är i stan Heike" men trots den massiva reaktion min kropp ger ifrån sig kan jag ändå hålla huvudet kallt och förstå att det inte är rätt forum för den prisning av min skyddsängel som jag vill ägna mig åt. Istället yppar jag standardfraserna "när landar de" "vart ska vi åka till" och det bara bubblar i magen. Heike Runge lägger på och jag låter minnena välla upp.

Heike sitter i sitt rum, på sin expedition och jag sitter mittemot henne. Bakom henne finns ett fönster och därigenom kan jag se hur solen strålar. Gräset har aldrig varit så grönt, luften aldrig så frisk och hela den baletten, tänker jag. Jag vill ut i friska luften och gröna gräset. Den som bestämmer om det blir så är Heike. Hon undrar vad mina planer är om de inte spärrar in mig och jag pratar om att ta promenader, se på film och vara med mina två trogna. Och Heike! Heike hon säger att det låter ju också som bra planer. Och Heike - Heike hon släpper ut mig i det fria. Heike litar på mig.

Sedan ligger jag på ett sterilt rum på IVA - och om detta är före eller efter episoden på hennes rum kan jag inte för mitt liv klura ut - när Heike kommer upp från psykavdelningen för att se till mig. Jag är trött och jag skäms något så otroligt - det är jobbigt att möta blickarna från all denna sjukhuspersonal jag aldrig träffat förut - men att se Heike är nästintill euforiskt. Hon är här, hon vill se hur det är med mig, hon bryr sig om mig och äntligen får jag träffa samma läkare flera gånger på raken. Det bästa av allt är att Heike inte verkar ge upp. Jag är så redo att ge upp - jag orkar inte längre! - men Heike hon ser det som ett litet bakslag i arbetet. Heike säger att vi inte ger upp - vi är en bra bit på väg och Heike ger mig så mycket bra, varm energi.


Känner att jag genast måste skriva om Heike - skit i all jävla taxi - och när jag slutar ska jag genast gå och köpa den finaste bukett jag har råd med.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0