Julafton för oss

Som förväntansfulla barn i väntan på julafton har vi gått runt, mina klasskamrater och jag, de senaste veckorna. Jag kan inte säga att det har varit det enda vi har pratat om, men det har kommit upp i konversationer oss emellan åtminstone några gånger per dag. Ibland har någon på pin kiv spridit ut ryktet om att de har kommit upp och då har stora delar av klassen i ett enda stort hoppfullt lämmeltåg vallfärdat till den där korridoren. Lika besvikna som vi var hoppfulla innan har vi sedan lommat tillbaka till föreläsningssalen och suckat och stönat. Jag hoppas i varje fall att vi får veta före jul och jag undrar vad det var jag valde har vi sagt till varandra och hoppats att vi skulle få svaret nästkommande dag.

Så satt jag och Madde djupt försunkna i funderingar över vilka som egentligen är Vietnams utsatta population när det gäller folkhälsa i datasalen idag och tankarna på praktikplatser var långt borta i våra bakhuvuden, trots att vi hade pratat om just dem för max en halvtimme sedan när snälla söta glada Petra - som påminner så mycket om den bästa Fian jag känner - kommer in och glatt undrar vad vi fick. Vi tittade upp men allt Petra såg var nog frågetecken, för snabbt sa hon Praktikplatserna har kommit upp!

Vi släppte allt vi hade för oss, ja vi tog inte ens med oss plånböcker och mobiler som vi hade liggande framme vid datorerna. Högsta fart till svaren vi väntat på. Jag kommer tillbringa mina tio praktikveckor nästa termin här:

5 veckor på Sahlgrenska/Östra. Avdelning 367 Allmän psykiatri (med inriktning på bipolär sjukdom och ätstörningar
5 veckor på Sahlgrenska/Sahlgrenska. Avdelning 12 Spinalenheten - ryggmärgsskador

Min första reaktion var glädje och förväntan. Tacksamhet över att jag har fått intressanta praktikplatser. Sedan kom tvivlen och ångesten. Kommer jag verkligen klara detta? Hur kommer jag klara att möta tjejer och killar i min ålder svårt sjuka i anorexi? Vad ska jag säga till de patienter vars värld just har ställts på ända, som har blivit förlamade och förlorat förmågan att ta hand om sig själv?

Samtidigt är det förstås en otroligt rolig utmaning. Kommer jag att kunna omvandla det vi har lärt oss det senaste ettochetthalva året till praktik. Kommer jag våga möta mina patienter i deras svåraste stunder utan att backa ur? Kommer jag kunna lyssna på deras berättelser utan att känna att jag måste ha en lösning att erbjuda dem?

Jag tvivlar ibland på att jag verkligen kommer att klara av detta yrke. Att jag är rätt tjej på rätt plats. Då brukar jag tänka i banor såsom att jag har ju klarat allt annat jag tagit mig för hittills, varför skulle jag inte fixa det? Och så många andra har ju klarat det före mig, varför skulle just jag inte fixa det?

Det ger trygghet att tänka i de banorna och istället för att oroa mig kan jag se framemot det jag har längtat efter hela denna terminen!

Kommentarer
Postat av: Nettan

jättespännande praktikplatser... såna som jag också skulle ha velat ha!! neurorehab var det roligaste jag gjort (låter sjukt att säga roligt det sammanhange- men rent jobbmässigt) under min at-utbildning... och psykiatri är ju otroligt spännande.. och oroa dig inte! allt löser sig när man är på plats! :)

2008-01-02 @ 20:15:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0