Ordbajseri

Mamma undrar om inte hennes nybakta bullar var goda och jag suckar. Självklart var de goda, det är de ju alltid och annars hade jag väl inte tagit flera. Sedan skäms jag lite och tänker att så svårt hade det väl inte varit att säga nåt snällt om bullarna. Av mig själv. Utan att hon behöver fråga.

Varför har jag så svårt att de beröm och komplimanger tänker jag och finner svaret nästan direkt. Blir bitter. Har ju inte vuxit upp med komplimanger. Har inte lärt mig i min familj att säga något snällt när någon gjort bra.

Jag kan alltså inte belastas för att jag inte gav min mamma beröm för bullarna. Tvärtom är det snarare mammas eget fel att hon inte fick beröm för bullarna eftersom hon inte lärt mig om beröm och positiv feedback när jag växte upp.

Varför har de inte gett oss beröm. Vad konstiga mina föräldrar är. Och sådär ska minsann jag aldrig göra.

Sedan läser jag om mamman som lär sin femåriga dotter livsångest och hur man tar livet av sig. Och plötsligt är jag inte längre bitter.

Det där jag lärde mig på senaste psykologikursen om att vi behöver social gemenskap för att kunna jämföra oss själva med andra hittar också hem.

Jag skulle ju inte vilja kalla mig för en djurälskare direkt. Det tillhör inte min image att oooha när jag ser häster i hagen eller tycka om en lurvig hund som hårar ner mina byxben.

Men det kom en valp till mitt hus. En valp som jag satte mig emot införskaffande av och dessutom var allergisk mot. Han lämnade både hårtussar och leriga fotavtryck efter sig, ibland till och med äckliga korvar här och där. Det kom en valp till mitt hus som med sin blotta rulti-tultiga (på äkta valp-manér) närvaro fick min uppmärksamhet. När han dessutom var helt omöjlig att ha med på romantiska promenader med min kärlekskranke vann han mitt hjärta för gott. En valp som blev en unghund för mig att sakna när jag flyttade till andra sidan landet. En Buster som, trots sitt löjliga namn, blev en lika självklar figur i vår familj att fråga om när jag pratade i telefon med föräldrarna. Hur är vädret, har ni varit till stugan och hur mår Buster.

Jag kan inte med några metoder komma över det faktum att en man som haft hand om vår Buster i fem dagar sköt honom. Utan att ge oss en förvarning - eller ens ringa och berätta vad han gjort. Jag kan inte komma över att jag inte fick säga hej då till honom på riktigt en sista gång. Inte få borra in mitt ansikte i hans mjuka och illaluktande päls en gång till och visa honom att jag älskar honom trots de tre röda ärren på min underarm. Det hugger i mitt hjärta när jag tänker på att min lilla Buster Båtsman, som var så skotträdd, sköts ihjäl av en för honom ganska okänd man i en skog i Västerbotten - när han kunde ha fått dö av en spruta i tassen på ett djursjukhus med sin gamla välkända familj i Norrbotten.

Åh, om man kunde skruva tillbaka tiden.

Det har varit lite sol i sommar och min hud har fått en mörkare ton. Så även i ansiktet. Men den nya brunare färgen i ansiktet gör att mina redan ljusa ögon uppfattas som ännu ljusare. Den där Lars sa en gång att mina ögon var så ljusa att det såg ut som att det var helt vitt, alltihopa. Han menade nog inget dumt, den där Lars, för det ligger inte i hans natur att säga något dumt, inte rakt ut i alla fall, och de andra runt skolbänken försökte genast släta över det han hade sagt. Alla de andra menade på att så tyckte de inte alls. Ändå sitter den kvar - den där lilla kommentaren som en tagg i min självbild. Imorse tog det en hel del tid av make-upande och peppning för att jag inte skulle tycka att jag såg ut som fucking Hardy Nilsson.

Konstigt det där hur små kommentarer som man bara slänger ur sig i förbifarten etsar sig fast hos andra. Vilka kommentarer som jag har bränt av kan ha fastnat som en tagg hos andra? När jag sa till exet att min mamma hatade honom sedan han gjort slut med mig? Eller kanske när jag råkade vräka ur mig att Stina såg ut som hon hade anorexia?

Förmodligen något helt annat som jag inte ens minns att jag sagt eller ens reflekterade över när jag sa det.