Om uppfostran

Mamma undrar om inte hennes nybakta bullar var goda och jag suckar. Självklart var de goda, det är de ju alltid och annars hade jag väl inte tagit flera. Sedan skäms jag lite och tänker att så svårt hade det väl inte varit att säga nåt snällt om bullarna. Av mig själv. Utan att hon behöver fråga.

Varför har jag så svårt att de beröm och komplimanger tänker jag och finner svaret nästan direkt. Blir bitter. Har ju inte vuxit upp med komplimanger. Har inte lärt mig i min familj att säga något snällt när någon gjort bra.

Jag kan alltså inte belastas för att jag inte gav min mamma beröm för bullarna. Tvärtom är det snarare mammas eget fel att hon inte fick beröm för bullarna eftersom hon inte lärt mig om beröm och positiv feedback när jag växte upp.

Varför har de inte gett oss beröm. Vad konstiga mina föräldrar är. Och sådär ska minsann jag aldrig göra.

Sedan läser jag om mamman som lär sin femåriga dotter livsångest och hur man tar livet av sig. Och plötsligt är jag inte längre bitter.

Det där jag lärde mig på senaste psykologikursen om att vi behöver social gemenskap för att kunna jämföra oss själva med andra hittar också hem.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0