Ordbajseri

Jag klev av sexans spårvagn på Korsvägen idag och styrde stegen mot Världskulturmuseet för en lunchdejt med Tompex. Framför mig går en kille som plötsligt vänder sig om och säger "Öh men tjena du!" till en kompis som går bakom mig. Men när kompisen inte svarar och killen fortsätter att stirra på mig känner jag mig till slut nödgad att säga nåt. Jag klämmer till med ett försiktigt "Ja eh hej?" för att lätt kunna backa ur ifall den där kompisen, som jag nu börjar inse inte går bakom mig, skulle få för sig att svara. Killen verkar i alla fall nöjd med mitt svar och frågar var Världskulturmuseet är. Jag pekar på det stora gråa huset rakt framför oss och pustar ut lite när jag lättat kan konstatera att jag inte gjorde bort mig när jag svarade på hans glada tillrop. Jaha, men var är ingången då, är det de där glasdörrarna under det där gråa därborta undrar killen. När jag bekräftar detta undrar han om inte jag också är på väg dit och berättar att Världskulturmuseet blev utsett till Sveriges bästa byggnad 2005. Vi tittar båda tveksamt upp mot den rent ut sagt skitfula gråa kolossen framför oss och han berättar att museet nog tog hem priset för att arkitekten angav att hans inspiration var en isbit. Innan vi hunnit sätta oss ner i lobbyn har vi också hunnit diskutera både restaurangen på museet och våra utbildningar. Sedan är Tommys föreläsning slut och han kommer trippande nedför trapporna, anklagar mig för att ha skaffat en ny pojkvän och lättad kan jag lämna killen därhän.

Inte så att killen var speciellt påträngande. Men man är ju ändå svensk. Inte van att folk börjar prata med en sådär utan anledning. Istället gick jag hela tiden och funderade vad det var för fel på den här killen, varför snackar han med mig? Är han hög, raggar han på mig, tänker han sno min oh-so-precious-rygga med badkläder, shampoo och vattenflaska? För nåt fel måste det ju vara på honom, annars går man väl inte bara fram och pratar med någon sådär... Inte som "svensk" i Sverige i alla fall..?

Det fanns en tid då det roligaste jag visste var att åka till Delfinen och se Luleå Hockey spela. Ofta åkte jag med min idol till bror och hans kompisar. Då fick jag vara, om inte en fluga på väggen, så i alla fall en lillasyster i baksätet och lyssna på konversationer om fester de hade varit på, prov de skulle skriva och de senaste värvningarna i Elitserien. Åh, så jag önskade att jag var lika tuff som dem. Andra gånger ställde någon snäll förälder upp och skjutsade mig, Josef och Henke Larsson till Luleå eller ibland åkte man med hockeybussen. Hur jag än tog mig dit, så stod jag alltid på samma ställe. Ståplatsläktaren mittemot Apberget var det som gällde, för riktigt så tuff var jag ju inte att jag vågade stå med min bror och de riktiga aporna. Men ståplats var det i alla fall som gällde, och som jag avskydde "sittplatsknösarna", som jag kallade dem, som bara satt helt slappt och tittade på matchen men på sin höjd klappade händerna i takt med någon ramsa. Jag själv var inte nöjd om jag var något mindre än hes i bilen på väg hem. Det var "Vi är Lule-fans allihopa" "Luuuuuleåååå" och "Jarmo Myllys" för hela slanten. Och visst återfanns jag oftare på läktaren när det var slutspel, men även när det gick sämre åkte jag till Delfinen så ofta jag kunde. Nästan lika mycket som jag avskydde "sittplatsknösarna" ogillade jag medgångssupportrarna, de som inte såg en match under grundserien men satt, ja för inte sällan var de också sittplatsknösar, på läktarn när det var dags för slutspel.

Ikväll spelar Luleå i Scandinavium mot Fröööluuundaaa, och jag tänker inte ens ta bussen ner till stan och sätta mig på sittplats (ja för på Scandinavium har man ju faktiskt inget val) och titta. De har helt enkelt varit för värdekassa senaste gångerna jag har sett dem i Scandinavium, så ikväll får de klara sig utan mitt modesta klappa-i-händerna stöd från sittplats.

Oj, så mycket Malin 14 år hade avskytt Malin 24 år!

När jag ändå håller på. Jag och Babylainen firade tre år i måndags. Det började med pralinfrukost och slutade... nån annanstans och det var mys hela dan.

Och ikväll när jag gick från Christin var det mörkt, kallt och det duggregnade. Men jag hade gummistövlar, långkalsonger och jeans, huvtröja och regnjacka, vantar och mössa och kapuschongen uppdragen över huvudet, så jag kunde ändå tänka:

Det är inte så dumt det här heller. Fastän jag längtar hem till 15 minusgradig kyla och klar luft, som pappa så idylliskt beskrev det ikväll, så var det inte så dumt att gå och lyssna på regnet som duggade mot min kapuschong heller.

Inte var det som att gå på en snöknarrig gångbana på Djupviken och försöka fånga stora lapphandskar som singlar ner från himlen på tungan.

Men ändå.

Alltså, jag har ju lite av en fabless för det här med att tycka synd om mig själv. Det är nog Pajala-genen i mig som spökar till det så att jag alltid vill vara den som har det värst, som det är mest synd om. Har person x en tenta som den har ångest för så har jag två tentor att ha ångest inför, klagar person y på sina fula tapeter har jag ett halvt utrivet kök... Sådär håller jag på.

Men idag kan inte ens jag tycka synd om mig själv. Livet är för gött just idag. Jag har visserligen tenta imorgon, men känner mig så förberedd att jag inte tänker plugga nåt mer idag. Har just kommit hem från en lång och lyxig tenta-pluggar-frukost på Egg & Milk, vem kan vara negativ med bagels i magen? Tog en lång och skön promenad till Linnéstan imorse, så känner inte att jag behöver utöva så mycket mer fysisk aktivitet idag... Ska efter-tenta-fika med mina vänner imorgon... Det springer hantverkare här dagarna i ända, men nu börjar vi åtminstone se slutet på den här vattenskadeföljetongen. Nästa helg kommer andra vänner och hälsar på, det ska bli superkul. Jag har en pojkvän som ringer från skolan på rasten för att bara höra vad jag gör och säga att han tycker om mig.

Får man ha det såhär bra?

Och inte rinnande efter väggen längre, utan i en helt sprillans ny kran, över en diskbänk, i vårt kök.

Vem hade väl trott att en simpel svensson diskbänk i rostfritt någonsin skulle kunna göra en Malin så glad? Inte jag i alla fall.

Också skönt att Lina kan komma och hälsa på igen utan att känna det som att "hon är i Sarajevo", som hon själv uttryckte det.

Döm om min förvåning när jag svarar i telefonen och personen i andra änden säger "Hej, det är Lisa Donnerdal". Visst det är inte kungen, prefekten eller guden himself, men det kunde nästan lika gärna ha varit det. Det var alltså vår kursansvarig för pågående kurs som ringde för att ursäkta att vår praktiska övning på AFU (Avdelningen för färdighetsutveckling; där de har en massa dockor, fejk-droger och instrument vi studenter får leka med) denna morgon hade blivit inställd. Hon ville också veta när jag tyckte var en lämplig tid att ta igen detta. Det var så jag tappade hakan. Att vår kursansvarig, som borde ha nog med att hålla en massa föreläsningar, leda praktiska övningar på AFU, sätta ihop tentor, rätta 120 arbeten och alla anda tusen saker hon säkert gör, ringer mig för att fråga när det passar mig att komma till AFU. Och samtidigt så skönt. Verkligen practice what you preach. Vi studenter blir indoktrinerade varje dag med budskap som att se varje person som en unik individ, inse att vi som vårdpersonal är i maktposition gentemot patienten och samtidigt försöka utjämna detta, att visa respekt för patientens integritet och värdighet, mm mfl osv... Och Lisa, fina Lisa, gör verkligen det genom att ringa runt till sju förvånade studenter för att ursäkta sig och fråga om en andra chans. Stort.

Åh vad jag önskar att alla lärare vid institutionen hade den approachen.

Idag gick jag in på skolan innan det hade hunnit blivit ljust och gick ut igen när det hade blivit mörkt.

Det kallar jag för ett dagsverke.

Det står skrivet i tidningarna idag om skottlossning här i vårt kära Brunnsbo natten som var. Men jag och Tommy, vi har värre problem än så.

För seriöst.

Vem är den här samvetslöse enbente gubben som lurkar omkring i vår källare och roffar åt sig några strumpor varje gång vi tvättar? Och hur lyckades han förfölja oss hela vägen från Pite?

Ikväll var det jag som hängde upp tvätten i torkrummet. Jag lade särskilt märke till ett par av Tommys strumpor, som jag tycker är hans finaste (det vill säga ungefär de enda som inte är helsvarta och en mardröm att para ihop) och var så nöjd över att se att de fortfarande hängde ihop som ett par.

Så här vid läggdags ser jag att Tommy, som fick äran att hämta upp och vika in kläderna, har lagt ett antal ojämna strumpor på sängen och däribland ligger en enstaka favorit-strumpa! Hur ska man möjligen kunna förklara att den andra strumpan har försvunnit mellan torkrummet och vår lägenhet om inte det är en liten hustomte som spökar med oss?

Vi har tagit oss en liten promenad till ICA och tillbaka, Lurvas Långben och jag. På väg in genom porten stoppas vi av en man som även han är lite lurvig och eventuellt har börjat lördagsfirandet nalta tidigt på eftermiddagen. Ursäkta, säger han, men det här var tamejfan det vackraste jag har sett! Jag ler mot honom, kanske sträcker jag på mig lite extra, när han förtydligar: Ja hunden alltså...

Nog för att Bob är stilig, men jag hade ju faktiskt både stövlar och kort kjol...

Tänk att vara en hund. Att förväntansfullt titta upp mot människan som klär på sig i hallen, men få höra något liknande: Nej du får stanna hemma. Vi kommer snart. Man går och lägger sig på soffan och lyfter inte ens huvudet när hon säger hej då och stänger dörren. Kanske somnar man in ganska snabbt. Sedan vaknar man efter en stund och har ingen aning om hur länge man har sovit, bryr sig inte för fem öre om vad klockan kan vara eftersom man inte har någon tidsuppfattning. Man noterar att ingen kommit hem ännu och går och lägger sig på sängen istället och sussar sött utsträckt över hela bädden. Kanske väcks man av brevbäraren som stampar i trapphuset och skäller på ren instinkt lite på honom eftersom han en gång i ens ljuva barndom släppte in post på ens huvud när man låg vid dörren och väntade på matte eller husse. Fortfarande har ingen kommit hem, men man är lite törstig så man dricker någon klunk vatten, blir blöt i skägget och går och lägger sig under vardagsrumsbordet. Mitt i ens dröm om läckra pudeltikar och saftiga grisöron hör man hur någon sätter nyckeln i dörren och på en sekund är man där. Man skäller och hoppar lite upp och ner. Får några klappar på ryggen och uppmaningar om att lugna ned sig. Och sedan går man och lägger sig igen.

Vilket liv alltså.

Vi har idag haft temadag på ämnet Hur man möter suicidnära patienter. Och det är klart att man blir berörd. Som ett brev på posten kom minnen av att ligga på IVA efter att ha ätit för många tabletter och att gå ner till mamma och pappa med blodet strilande nedför mina handleder. När föreläsaren pratade om hur deprimerade patienter går ner sig i en negativ spiral där de tycker att de själva är så jävla usla, att omgivningen omöjligt kan tycka om dem, att det inte finns någon ljus framtid för dem och att de närstående skulle ha det bättre om de var döda, kom jag på mig själv med att sitta och nicka.

Jag blir ledsen när jag minns hur destruktivt jag tänkte då, hur lite jag tyckte om mig själv. Samtidigt kan jag tycka att det är skönt att ha varit med om de hemska månaderna, åren. Den tiden som gjorde min familj så sammansvetsad, den tiden som för alltid kommer att fungera som en väckarklocka för mig. Som en måttstock på hur bra jag mår nu, hur mycket bättre jag har det.

För visst kan jag må dåligt över att åka hem ihopklämd som en packad sill på bussen, men jag kan ändå njuta av solnedgången som jag ser där bortanför Älvsborgsbron.

Efter många års motsträvan, som frenetiskt har arbetats bort av Lina och Christin, måste jag nu medge att även jag är såld på Lasse. Och fascinerad. Hur mycket har karln varit med om så kan skriva så många bra texter? Och avundsjuk. Tänk om man kunde skriva som Lasse.


Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu


Just nu går Om du lämnade mig nu på multirepeat här på Memoargatan och tårarna strilar nedför flickans kinder. Så magiskt det är att han kan skriva sig rakt in i min, och många andras har jag förstått, själar. Hur han med enkla ord kan få mig att gråta så fort jag hör denna sången. Och inte bara här hemma i hemmets trygga vrå, utan även ute bland folk på hans konsert och senast idag i en affär. Magiskt.