Ordbajseri

Tänk att vara en hund. Att förväntansfullt titta upp mot människan som klär på sig i hallen, men få höra något liknande: Nej du får stanna hemma. Vi kommer snart. Man går och lägger sig på soffan och lyfter inte ens huvudet när hon säger hej då och stänger dörren. Kanske somnar man in ganska snabbt. Sedan vaknar man efter en stund och har ingen aning om hur länge man har sovit, bryr sig inte för fem öre om vad klockan kan vara eftersom man inte har någon tidsuppfattning. Man noterar att ingen kommit hem ännu och går och lägger sig på sängen istället och sussar sött utsträckt över hela bädden. Kanske väcks man av brevbäraren som stampar i trapphuset och skäller på ren instinkt lite på honom eftersom han en gång i ens ljuva barndom släppte in post på ens huvud när man låg vid dörren och väntade på matte eller husse. Fortfarande har ingen kommit hem, men man är lite törstig så man dricker någon klunk vatten, blir blöt i skägget och går och lägger sig under vardagsrumsbordet. Mitt i ens dröm om läckra pudeltikar och saftiga grisöron hör man hur någon sätter nyckeln i dörren och på en sekund är man där. Man skäller och hoppar lite upp och ner. Får några klappar på ryggen och uppmaningar om att lugna ned sig. Och sedan går man och lägger sig igen.

Vilket liv alltså.