Ordbajseri

Självklart berördes även jag, precis som de flesta av mina landsmän, av Englas död. Jag blev ledsen och förskräckt.

Några dagar senare var jag illamående. Av medias enorma bevakning av mordet. Det blev tydligt på ett sätt som aldrig förr hur, framförallt, kvällstidningarna göttar sig i andras olycka för att sälja lösnummer.

För några dagar sedan visade SVT en dokumentär, i värsta TV3-stil, om Englas mördare. Idag läser jag att SVT ska direktsända begravningen. Så lågt trodde jag faktiskt inte om gamla goda televisionen. Jag mår illa igen.

Idag är jag snäll med mig själv. Idag har jag varit duktig som tagit för mig mer, även om allt inte har blivit rätt. Idag är jag så pass positiv att till och med mitt platta trista hår blev lite nonchalant busigt.

Det slog mig som en blixt från klar himmel när jag satt på spårvagnen på väg hem idag. Ungar har alldeles för mycket energi. De har alldeles för lite skola. Man borde bannemig dra upp dem klockan fem på morgonen, låta dem gå i skolan eller kanske något annat än mer ansträngande mellan kvart i sju och strax efter tre på eftermiddagen. Då skulle de minsann inte ha så mycket energi över till att leva rövare på kollektivtrafiken, utan förstå oss arma arbetare som bara vill ha lite lugn och ro på vår hemfärd.

Jag har haft min första dag av min fem veckor långa praktik på Spinalenheten på Sahlgrenska.

Jag grät i en halvtimme i Tommys armar när jag kom hem.

Och jag är redo att hoppa av hela skolskiten.

Hur kunde jag någonsin tro att jag skulle kunna bli sjuksköterska?

För mig är vår synonymt med nostalgi. Det är något med värmen och dofterna som återvänder som gör att man minns tilllbaka.

Idag kände jag för första gången i år doften av nyklippt gräs och vips var jag tillbaka i PIF och kände glädjen över att äntligen få lämna grusplanen och spela på de gröna planerna igen.

Jag får ta fram kläder som har fått vila ett tag och i dem finns också minnen - en vårdag i San Francisco eller en rolig bilfärd i vårslasket med Bertil.

Det är vår, jag tar fram cykeln och minns mina och Martins otaliga färder mellan Djupviken och Strömbackaskolan på Sven och Sirius. Jag minns när jag och Josef cyklade hem från Gläntan mitt i natten någon gång på högstadiet och hur lycklig jag var över att just han ville cykla just där med mig just då.

Snart är det valborg och då kommer jag kanske minnas både lyckliga och olyckliga valborgar. Förmodligen mest de lyckliga, för så är det ju också med nostalgi - det är lurigt positivt. En fin tröst när det känns svårt kan jag tycka. För när det känns tungt tänker jag att när det våras om sju år, då kommer jag säkert minnas den här våren i Göteborg som helt underbar, och inte komma ihåg de där korta stunderna, dagarna då det har känts frustrerande svårt.

Jag och Tommy samlar våra kortare och längre resor i en resdagbok. Jag föreställer mig att våra barn och barnbarn och barnbarnsbarn kommer att läsa om efterrätten i Bordeaux och hotellet i New York långt efter att Tommy och jag har gått vidare. Men kommer de att veta vad malaria är? Kommer Frankrike och Spanien vara två skilda länder då?

Jag och mina stavar tog en promenad längs Norra Älvstranden idag
Eriksberg - Sannegårdshamnen - Lindholmen
Solen gassade och folk solade mer och mindre avklätt
Vattnet luktade hav och Danmarksfärjan gled tyst förbi
Jag var lycklig

Det är vår i Göteborg och jag har en hel ledig vecka framför mig med ingenting planerat.



Loves it.

 

Jag älskar Västtrafiks kampanjer för att motverka växthuseffekten (vilket man såklart gör bäst genom att åka med deras bussar och spårvagnar och stombussar och färjor och whatnots)

"12:42 räddar vi världen. 12:52 försöker vi igen"
"Till dig som är lite bakom. Åk med oss istället" (på baksidan av bussar)

De nyaste är riktigt geniala:

"Ekorrn satt i palmen, skulle skala kokos"
"Små kobrorna, små kobrorna är lustiga att se"
"Mors lilla Olle i regnskogen gick"

Något som är svårt för mig och, ja, nästan framkallar lite av en social fobi när jag tvingas välja, som nyss då jag skulle skriva en kommentar på en helt vanlig blogg, det är att skilja på kalender och almanacka.

När ska man egentligen använda vilket ord? Vad säger Horace liksom?

En Pia ringde mig idag och vi gjorde upp om att träffas at her place på fredag eftermiddag. Kanske blir det sommarjobb ändå för den här orosfian.

Att tillbringa min sommar i en bil pendlandes till Sunderbyn är nog, förhoppningsvis, smällar jag tar.

Jag hade för avsikt att meddela min fina vän Krajks när mitt tåg skulle anlända till den kungliga hufvudstaden på torsdag, men insåg att eftersom jag färdas med X2000 är ankomsttiden som anges i min mobil snarare en fingervisning än något att skriva i sten. Andelen gånger jag har varit i tid när jag åkt X2000 understiger helt klart andelen gånger jag varit i tid med exempelvis Norrlandståget eller något annat snälltåg.

Självklart sätter detta igång en rad frågor i mitt huvud. Efter lite funderande blir min slutsats att det måste vara så att X2000 kör med snävare marginaler och att de redan går på sitt max så att de inte kan "köra in tid", som man så ofta hör att de gör med Norrlandståget. Ex: "Vi ligger för närvarande 45 minuter efter tidtabell, men räknar med att köra in denna försening under natten"

Detta i sin tur gör mig aningens upprörd. Det faktum att Norrlandståget kan "köra in tid" måste ju alltså betyda att de skulle kunna köra fortare än de nu gör, bara de vill! Så varför drar de ut på tiden i onödan? Det kan ju knappast vara för att sälja mer i bistron, för den är ju ändå stängd under de kritiska så kallade vargtimmarna.

Why oh why?

Första gången jag besökte Avignon hände detta:
Nåjba inledde vistelsen med att så fort vi klev av morgontåget från Lyon rusa iväg till närmaste papperskorg för att lägga en pizza (det hade blivit nog så mycket vin kvällen innan).
Simon, som var minst lika bakissjuk som Nåjba , tog sig in till tågstationen, ut genom densamma, 20 meter bort till ett träd som nästan skänkte lite skugga, lade sig ner och blev liggande där resten av dagen.
Nåjba gjorde Simpan sällskap.
Jag och Eva-Lena arbetade på vårt minuskonto sedan dagen innan (då vi varken diskade eller gick iväg och köpte vin, men framförallt inte hjälpte pojkarna att dricka vinet) och tog upp jakten på ett boende.
Eftersom Avignon hatade oss redan från start (och varför inte - då vi började med en spya) skulle det sedemera visa sig att det var både jordens mest välbesökta festival och Tour de France i staden just denna dag.
Vi flickor blev på turistbyrån erbjudna ett rum för två på stadens lyxotell för en summa förmodligen långt överstigande den för vår matbudget för hela resan - för oss alla fyra.
Det nappade vi förstås inte på - utan gick raskt på vårt nästa uppdrag. Att fixa lite färsk frukt till de halvdöda killarna.
Detta ville dock den fina staden Avignon inte gå med på utan vägrade visa oss ett enda öppet Supermarket.
Till slut hittade vi dock en Avignonsk tattare med fruktstånd som erbjöd oss halvmögliga mandariner för typ 60 kronor kilot.
Det nappade vi heller inte på - utan drog oss tillbaka till tågstationen för att hitta närmaste tåg ut från denna djävulsstad.
Väl tillbaka på stationen skulle det visa sig att nästa tåg som gick åt rätt håll och funkade för oss arma backpackers skulle gå klockan fyra - på natten.
Vi anslöt till killarna under trädet.
Jag lade mig ner brevid Simon för att undvika den Avignonska hundbajshög som låg närmare Nåjba.
Denna bajshög tänkte jag inte mer på förrän några timmar och snurrar senare då jag kan se den varken på min högra eller vänstra sida. Var tog bajshögen vägen - tänkte jag.
På den Avignonska tågstationen jobbade en annan Avignonsk tattare som sjasade ut oss så fort vi gjorde en antydan till försök att få lägga oss inomhus.
Inte ens i helvetet Avignon är det speciellt varmt en julinatt runt vargtimmarna.

Trots att vi spenderade vår sämsta dag på luffen just i Avignon ville det sig inte bättre än att jag gjorde ett nytt försök att besöka staden då jag hade vägarna förbi häromsistonens.

Andra gången jag besökte Avignon hände detta:
Redan när vi svänger av motorvägen börjar trasslet. Det är toll roads och fees och femhundra olika köer och skyltar endast på franska och allt annat helvete. Mycket sjabbel och 5 euro senare är vi i alla fall igenom första barriären.
Bara för att hamna i jordens längsta bilkö som skulle visa sig räcka hela vägen in till själva Avignon.
Vad är detta? Det måste ju vara något särskilt, en olycka eller något, sa Tommy.
Nej det här är bara Avignon i ett nötskal, suckade jag med gamla incidenter plötsligt helt färska i minnet.
Väl inne i stadens utkanter skingrar sig bilarna - det var nog bara en massa folk som i sista stund insett hur fel de höll på att hamna. Lucky bastards.
Med nervös körning och körgalna fransoser både bakom, framför och på sidan om mig försöker jag manövrera mig genom staden och vi får allt en glimt av muren som omringar den.
Jag ser en skylt för Gare S.N.C.F och bestämmer mig för att se efter om trädet står kvar och den mosade bajshögen har förmultnat än.
En felsväng senare är vi helt abrupt ute på motorvägen igen och tar ett raskt beslut om att inte pröva vår lycka med Avignon mer.

Såg just ett inslag på TV4 Nyheterna om att Vårdförbundet varslar om strejk från och med 21 april. So far so good, om än jag är lite orolig för hur det kommer att gå med min praktik som börjar där i krokarna.

Men.

Jag blev mest förbannad av inslaget. Förbannad över de få, men dåliga, bilderna som visades för att illustrera oss sjuksköterskor. Det var nån syrra som lullade runt lite och pulade på med ett dropp. Är det vad vi gör, vi sjuksköterskor? Ja, då kan jag förstå att vi inte är värda mer än 19 000 i ingångslön! För, att koppla ett dropp - det lärde jag mig på en eftermiddag. Krävs inga 180 högskolepoäng för det inte.

När folk, arbetsgivare, politiker förstår att sjusköterskeriet är så mycket mer än att vara läkarens hjälpreda och att sätta nålar - då kan vi börja vänta oss högre löner.

Alltså såna hära asfaltläggare. De är ju fan av en annan sort.

Glad i sinnet och lyckligt ovetande om vad som komma skulle gick jag hem från busshållplatsen tidigare i förmiddags, då en av de där neongula killarna bestämmer sig för att slå en drill. Inget fel med det, han hade säkert hunnit dricka både tre och fyra koppar kaffe med tanke på hur intensivt vi alla vet att sådana där hantverkare och liknande arbetar. Dessutom har de ställt upp flertalet sådana dära gröna husvagnar på släp som vägarbetare och andra använder och på åtminstone två av dem finns det dörrar med toalettskyltar på. Men inte kan denna neongula kille bemöda sig med att ta sig till en sådan, nej det må ni förstå att idag är det fredag så det gäller att pinna på och få åtminstone en kvadratmeter asfalterad så man kan gå hem till lunch. Alltså ställer sig denna kille helt ogenerat och pinkar mot en av deras lastbilar som de ställt upp. Och det var ju inte helt fel tänkt, för då är han ju skymd för insikt från de tvåhundratrettifem fönster på hyreshusen på ena sidan. Å andra sidan har han en busshållplats full med väntande kollektivresenärer och en och annan oskyldig privatperson som knappast förtjänar detta öde på parkeringen bakom sig. Plus jag då! Som går rakt mot honom och inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Jag bestämmer mig dock snabbt för att anpassa min kurs lite så att jag hamnar på andra sidan lastbilen istället för att smyga mig förbi hans halvt blottade rumpa. Home free, dristar jag mig till att tänka, när jag få syn på neokillens kiss om kommer rinnande tvärs över gatan framför mig. I bra takt med lite vitt skum i täten rann det där rakt över min trottoar. Äckligt, tänkte jag, detta måste jag genast gå hem och blogga ur mig.

Jag är fanimig sämst i världen på att plugga. Att jag kommit mig igenom grundskolan, gymnasiet och snart en högskoleutbildning är ett enda stort skämt. Jag har ingen pluggdisciplin whatsoever. Måste läsa en hel sociologibok idag för seminarium imorgon.

Nu går jag och sätter mig framför jordens sämsta program The Hills med chokladbollsdeg.

Nu är vi hemma igen. Och jag hatar det lika mycket som jag älskade att vara på minisemester. Det var kärlek, pain au chocolats, broar och bilkörning för hela slanten. Loves it.