Summa summarum
Jag och mina vänner Madde och Hanna såg Sex and the City-filmen på Bergakungen ikväll and here's what I learned:
- hur ledsen man än är kan alltid ett par Manolo Blahnik (eller bara allmän konsumtion) turn that frown upside down
- vi kvinnor blir inte riktigt lyckliga förrän vi har en man vid vår sida (och helst en ring på fingret)
- ett förhållande där man inte har sex flera gånger i veckan är onormalt
- den svarta kvinnan duger bara till att vara den vita kvinnans assistent
- två och en halv timme SatC är två timmar för mycket
- hur ledsen man än är kan alltid ett par Manolo Blahnik (eller bara allmän konsumtion) turn that frown upside down
- vi kvinnor blir inte riktigt lyckliga förrän vi har en man vid vår sida (och helst en ring på fingret)
- ett förhållande där man inte har sex flera gånger i veckan är onormalt
- den svarta kvinnan duger bara till att vara den vita kvinnans assistent
- två och en halv timme SatC är två timmar för mycket
Att smaka på sin egen medicin
Jag och Hanna fick ändan ur vagnen idag, vi knallade över till Droppen på Sahlgrenska och anmälde oss som blodgivare. Man vågar ju liksom inte vara sjuksköterska utan att vara blodgivare och det där med att vi nog har dåliga blodvärden är ju faktiskt ingen särskilt bra ursäkt innan man har kollat upp det.
Alltså gick vi morskt över till Sahlgrenska, fyllde i papprena, oroade oss i och för sig för vilka sjukdomar de kunde tänkas hitta i våra blodbanor, men hoppade glada i hågarna upp på lyxbritsarna för att bli stuckna. Jag drog en tyst suck av lättnad när jag såg min sjuksköterska ta fram en butterfly-förpackning samtidigt som jag tänkte: en sån där liten butterflynål kan ju knappt kännas, än mindre göra ont. Döm om min förvåning när hon drog av kanylskyddet och nålen var minst en halv jävla centimeter (känsliga läsare bör här upplysas om att denna uppskattning bär en stor portion krydda). Sådär ser inte nålarna ut i mina butterflyförpackningar hann jag tänka innan det brände till i armvecket.
Jag fick med knapp marginal bli blodgivare, medan min vän slapp undan med några ynka enheter och vi gick bort mot Akademiiiin igen. "Du Hanna... Fy fan vad ont det gjorde att bli stucken..." "Ja, jag vet! Det gör ju hur ont som helst, det gör fortfarande ont!" "Sådär ont gör det inte när jag sticker..." "Nää inte för mig heller..."
Det var inte utan att jag fick ägna lite tankar åt de patienter som jag i somras har hyschat åt och bett att andas lugna, djupa andetag när de tyckt att det har gjort ont när jag har stuckit dem. Det är nog bara för att jag har haft en kanyl i dem som jag inte fått en smäll över käften.
Alltså gick vi morskt över till Sahlgrenska, fyllde i papprena, oroade oss i och för sig för vilka sjukdomar de kunde tänkas hitta i våra blodbanor, men hoppade glada i hågarna upp på lyxbritsarna för att bli stuckna. Jag drog en tyst suck av lättnad när jag såg min sjuksköterska ta fram en butterfly-förpackning samtidigt som jag tänkte: en sån där liten butterflynål kan ju knappt kännas, än mindre göra ont. Döm om min förvåning när hon drog av kanylskyddet och nålen var minst en halv jävla centimeter (känsliga läsare bör här upplysas om att denna uppskattning bär en stor portion krydda). Sådär ser inte nålarna ut i mina butterflyförpackningar hann jag tänka innan det brände till i armvecket.
Jag fick med knapp marginal bli blodgivare, medan min vän slapp undan med några ynka enheter och vi gick bort mot Akademiiiin igen. "Du Hanna... Fy fan vad ont det gjorde att bli stucken..." "Ja, jag vet! Det gör ju hur ont som helst, det gör fortfarande ont!" "Sådär ont gör det inte när jag sticker..." "Nää inte för mig heller..."
Det var inte utan att jag fick ägna lite tankar åt de patienter som jag i somras har hyschat åt och bett att andas lugna, djupa andetag när de tyckt att det har gjort ont när jag har stuckit dem. Det är nog bara för att jag har haft en kanyl i dem som jag inte fått en smäll över käften.
Svenska soldatfabriken
Jag blir sjukt provocerad av de svenska yrkessoldaterna som med en kamera i nyllet uttrycker saker som
...klart att man inte vill döda nån, men det är väl bara att skjuta när det väl gäller...
...man åker väl inte på mission för att hjälpa någon, då hade man väl åkt med röda korset. man åker ju för kriget, för äventyret...
...folk säger att de har hoppat fallskärm, det är väl inget adrenalin. att stängas in i en bur och slå varandra medvetslösa, att kämpa för sitt liv, det är adrenalin...
Jag blir så provocerade av deras macho-attityd, att de inte tycks ha tänkt igenom vad de kommer att uppleva och förväntas göra, att jag knappt kan sitta still. Jag blir galen på att det är dessa småpojkar som vill leka med pickadoller som vi skickar ut i världen.
Men det är klart. Det är väl såna de måste vara. Skjuta utan att tänka. Inte går det att skicka ut nån djuptänkare som en annan i kriget.
...klart att man inte vill döda nån, men det är väl bara att skjuta när det väl gäller...
...man åker väl inte på mission för att hjälpa någon, då hade man väl åkt med röda korset. man åker ju för kriget, för äventyret...
...folk säger att de har hoppat fallskärm, det är väl inget adrenalin. att stängas in i en bur och slå varandra medvetslösa, att kämpa för sitt liv, det är adrenalin...
Jag blir så provocerade av deras macho-attityd, att de inte tycks ha tänkt igenom vad de kommer att uppleva och förväntas göra, att jag knappt kan sitta still. Jag blir galen på att det är dessa småpojkar som vill leka med pickadoller som vi skickar ut i världen.
Men det är klart. Det är väl såna de måste vara. Skjuta utan att tänka. Inte går det att skicka ut nån djuptänkare som en annan i kriget.
Hemkomst och nystart
Vi är hemma igen och det känns både bra och dåligt. Det är mysigt att vara tillbaka i läggan igen, i vårt hem. Här ligger saker där vi vill att de ska ligga och man behöver inte känna den smygande känslan av att ständigt vara i vägen, ta för stor plats och att sprida ut sina grejer för mycket. Å andra sidan saknar jag Pite, människorna och (faktiskt) jobbet. Jag var inte klar med Pite. Jag hade inte hunnit träffa "alla" än, jag tog mig aldrig till stranden för ett dopp, jag hann aldrig vara ledig.
Min sista hemvändarsommar i Pite blev inte som jag hade tänkt mig. Jag såg fram emot att träffa vännerna igen, men insåg med förskräckelse att några av dem inte var mina vänner längre. Det är så lätt att säga att de hade förändrats så att vi inte passar ihop längre, men visst inser jag att det även är jag som har vuxit ifrån dem. Det är sorgligt. Det är plågsamt att försöka umgås som vanligt när man inser att vi inte har något gemensamt längre.
Vi har packat upp, vi har fyllt på både kyl och frys, vi har fikat på stan. Vi är redo att ta oss an hösten. Jag tänker att jag borde tömma kameran på sommarbilder, som ett sista farväl av sommarlovet. Men nej, jag tror jag sparar det till den där regniga höstdagen som jag vet kommer snart.
Min sista hemvändarsommar i Pite blev inte som jag hade tänkt mig. Jag såg fram emot att träffa vännerna igen, men insåg med förskräckelse att några av dem inte var mina vänner längre. Det är så lätt att säga att de hade förändrats så att vi inte passar ihop längre, men visst inser jag att det även är jag som har vuxit ifrån dem. Det är sorgligt. Det är plågsamt att försöka umgås som vanligt när man inser att vi inte har något gemensamt längre.
Vi har packat upp, vi har fyllt på både kyl och frys, vi har fikat på stan. Vi är redo att ta oss an hösten. Jag tänker att jag borde tömma kameran på sommarbilder, som ett sista farväl av sommarlovet. Men nej, jag tror jag sparar det till den där regniga höstdagen som jag vet kommer snart.
Never to return again
Tidigare i veckan grät jag, av både utmattning och ansträngning, och önskade mig någonstans långt, långt ifrån avdelningen. Hade jag bara kunnat och fått hade jag lämnat röran på tre röda.
Igår var det med ledsen min jag kramade den sista patienten hej då, satte mig i min mammas lilla peugeot och körde bort, bort, iväg. När jag tittade upp i backspegeln för en sista återblick och den finaste Per jag vet stod mitt på vändplanen och vinkade av mig kom tårarna igen. Kanske hade också de med utmattning att göra. Men mest vemod. Vemod, sorg och saknad.
Igår var det med ledsen min jag kramade den sista patienten hej då, satte mig i min mammas lilla peugeot och körde bort, bort, iväg. När jag tittade upp i backspegeln för en sista återblick och den finaste Per jag vet stod mitt på vändplanen och vinkade av mig kom tårarna igen. Kanske hade också de med utmattning att göra. Men mest vemod. Vemod, sorg och saknad.
