Ordbajseri

Vi är hemma igen och det känns både bra och dåligt. Det är mysigt att vara tillbaka i läggan igen, i vårt hem. Här ligger saker där vi vill att de ska ligga och man behöver inte känna den smygande känslan av att ständigt vara i vägen, ta för stor plats och att sprida ut sina grejer för mycket. Å andra sidan saknar jag Pite, människorna och (faktiskt) jobbet. Jag var inte klar med Pite. Jag hade inte hunnit träffa "alla" än, jag tog mig aldrig till stranden för ett dopp, jag hann aldrig vara ledig.

Min sista hemvändarsommar i Pite blev inte som jag hade tänkt mig. Jag såg fram emot att träffa vännerna igen, men insåg med förskräckelse att några av dem inte var mina vänner längre. Det är så lätt att säga att de hade förändrats så att vi inte passar ihop längre, men visst inser jag att det även är jag som har vuxit ifrån dem. Det är sorgligt. Det är plågsamt att försöka umgås som vanligt när man inser att vi inte har något gemensamt längre.

Vi har packat upp, vi har fyllt på både kyl och frys, vi har fikat på stan. Vi är redo att ta oss an hösten. Jag tänker att jag borde tömma kameran på sommarbilder, som ett sista farväl av sommarlovet. Men nej, jag tror jag sparar det till den där regniga höstdagen som jag vet kommer snart.