Att kastas tillbaka
När som helst och var som helst börjar jag gråta.
Jag, som inte brukat gråta annat än instängd för mig själv.
Bölar numera i tid och otid.
På middag med svärfamiljen glider pratet in på någons prematura bebis.
Hur sjuk den har varit.
Och genast är jag där.
Med alla 130 minibebisarna på den trånga varma avdelningen.
130 skrikande bebisar.
För många för att jag skulle kunna trösta dem alla.
Jag var så otillräcklig.
Så många bebisar som grät. Så få armar jag hade.
Men då var jag i alla fall där.
Och kunde trösta några. En liten stund.
Nu sitter jag och jäser i det varma ombonade västerlandet istället.
Äter god mat, tar det lugnt och träffar de jag tycker om.
Gör ingen nytta alls.
Sitter bara passivt och känner ångestnivån växa inombords.
In Sweden we call this a fylleblogg
Seriöst.
Kära taxikunder och gamla bekanta.
Uttalandet:
"Men guud vad fin/söt/snygg du är [på ditt taxileg]!!! Du är inte alls dig lik!"
Är inte en snäll sak att säga.
Tänk efter före.
Att vara tillbaka
Att vara tillbaka.
Inte att komma hem.
Jag trodde jag var norrländska. Ända in i själen trodde jag.
Jag har levt med tystnaden i över tjugo år.
Det borde inte vara något konstigt med att vakna upp till tystnad och någon enstaka bil på Ankarskatavägen om mornarna.
Beckmörker klockan tre på eftermiddagen borde jag vara van vid.
Jag kan inte minnas att det någonsin har varit så svårt att komma hem som nu.
Från livliga Ha Noi till lugna Pite på 30 timmar var mer än jag klarade av.
Jag har fortfarande, efter en vecka, inte hittat hem.
Jag går på Ha Noi-tid.
"Nu äter de middag"
"Nu hämtar Nga upp Phuong Anh på skolan"
"Nu går de och lägger sig"
Jag kan inte fullt ut uppskatta julens alla njutningar.
Och det handlar inte bara om att snuvan har ätit upp mina smaklökar.
Jag har svårt att tillåta mig att ha det bra, att slappna av.
När jag vet att så många barn i landet där långt borta inte alls har det bra.
Det känns fel att njuta av att få vara med sin familj samtidigt som de lider.
Jag kan känna att jag inte fyller någon funktion här.
Inte gör någon nytta.
I Ha Noi kan jag åtminstone blåsa bort ångesten med lite såpbubblor.
