Ordbajseri

Jag lever med mina känslor utanpå huden.

När som helst och var som helst börjar jag gråta.
Jag, som inte brukat gråta annat än instängd för mig själv.
Bölar numera i tid och otid.

På middag med svärfamiljen glider pratet in på någons prematura bebis.
Hur sjuk den har varit.
Och genast är jag där.
Med alla 130 minibebisarna på den trånga varma avdelningen.
130 skrikande bebisar.
För många för att jag skulle kunna trösta dem alla.
Jag var så otillräcklig.
Så många bebisar som grät. Så få armar jag hade.

Men då var jag i alla fall där.
Och kunde trösta några. En liten stund.
Nu sitter jag och jäser i det varma ombonade västerlandet istället.
Äter god mat, tar det lugnt och träffar de jag tycker om.

Gör ingen nytta alls.
Sitter bara passivt och känner ångestnivån växa inombords.