Anteckningar från psyket - första veckan
*** En dag satt en djupt manisk kvinna och en annan kvinna som just "landat" efter en intensiv manisk period och slötittade på morgon-tv. Där satt Anna-Lena Brundin och samtalade med Malou om hur "manisk" hon blir ibland i intensiva jobbperioder. På de korta sekunder jag lyssnade på Anna-Lena när jag passerade tv-rummet hörde jag henne säga mani fyra gånger. Och där sitter två kvinnor, tvångsvårdade på en psykiatrisk avdelning med år av upplevelser av svåra manier, och lyssnar. Det tyckte jag var lite komiskt på nåt sätt. Eller kanske bisarrt.
*** Det var intressant att observera att jag är mer "rädd" för en anorektisk kvinna som sitter i en stol och bara hänger med hela kroppen än för utagerande maniska patienter. Kanske är jag precis som patienterna - jag blir rädd för det jag känner igen mig själv i. Inte ätstörningarna men den djupa depressionen.
*** Jag upplever en så stor eufori när man ser patienter som har förbättras, om så bara väldigt lite, att det liknar inget jag tidigare varit med om. Bland de bästa kickar jag vet.
*** Mina blodprovsskills från förra året sitter kvar, jag rockar på att ta venprov. Inte lika mycket på att sätta en PVK (sätta nål), men jag är inte orolig. Jag kommer att lära mig.
*** Kanske identifierar jag mig alltför mycket med mina patienter och vill vara som dem - då jag idag, efter fullgjort arbetspass, knallar ut i den värsta stormen Göteborg har skådat den här vintern med bara jobbsandaler. Jag väntade nästan på att stora karlar i vita rockar skulle komma och bära in mig igen.
*** Veckans roligaste kommentar kom från en kvinna, tvångsvårdad på avdelningen sedan några dagar, som stod i givakt utanför sköterskeexpeditionen: "Anhåller om att få gå ut på promenad, annars knallar jag fanimig rakt genom glaset!"
*** Det var intressant att observera att jag är mer "rädd" för en anorektisk kvinna som sitter i en stol och bara hänger med hela kroppen än för utagerande maniska patienter. Kanske är jag precis som patienterna - jag blir rädd för det jag känner igen mig själv i. Inte ätstörningarna men den djupa depressionen.
*** Jag upplever en så stor eufori när man ser patienter som har förbättras, om så bara väldigt lite, att det liknar inget jag tidigare varit med om. Bland de bästa kickar jag vet.
*** Mina blodprovsskills från förra året sitter kvar, jag rockar på att ta venprov. Inte lika mycket på att sätta en PVK (sätta nål), men jag är inte orolig. Jag kommer att lära mig.
*** Kanske identifierar jag mig alltför mycket med mina patienter och vill vara som dem - då jag idag, efter fullgjort arbetspass, knallar ut i den värsta stormen Göteborg har skådat den här vintern med bara jobbsandaler. Jag väntade nästan på att stora karlar i vita rockar skulle komma och bära in mig igen.
*** Veckans roligaste kommentar kom från en kvinna, tvångsvårdad på avdelningen sedan några dagar, som stod i givakt utanför sköterskeexpeditionen: "Anhåller om att få gå ut på promenad, annars knallar jag fanimig rakt genom glaset!"
Kommentarer
Postat av: Martin
Seems like that's where the action is!
Verkar ju vara jätteintressant, vill du byta min byggklass en vecka mot dina adepter? =)De är faktiskt jättesnälla!
Trackback
