Mat och prat
Helgen som var tillbringades i Skövde i tre goda vänners lag. Eftersom vi tillsammans sitter på åtta x-kromosomer skulle man kunna kalla det för en tjejhelg. Och vad gör man då på en tjejhelg? Jo det ska jag tala om för er, att då gör man det man inte kan göra när innehavarna av den så hett eftertraktade y-kromosomen är närvarande. Alltså:
Vi pratar pratar pratar och vi äter äter äter.
Det här med att prata tror jag de flesta hänger med på. Jag är nog inte den enda som har insett att vi tjejer besitter lite mer av en fabless för att analysera beteenden, förhållanden och skvaller in i minsta detalj. De där killarna verkar inte förstå charmen i att diskutera en kyss i 43 minuter.
Men det här med mat. Är alla med på det? Kan jag ens själv fatta något så dumt? Jag har ju alltid vetat att jag själv inte kan äta lika obehindrat i killars sällskap som om det var tjejer jag var med. Är det inte för töntigt att jag fortafarande, efter (få se nu) 3 år och 2 månader med Tommy, inte alltid känner att jag kan äta mig mätt i hans sällskap. Inte om det innebär att jag skulle äta mer än honom i alla fall. Som tur är börjar han ju nu ha genomskådat mitt beteende och ser mina trånande blickar efter en second serving av makaronipuddingen och mer eller mindre tvingar mig att fylla på. Men jag ryggar tillbaka när tjejen som är en tvärhand hög och en tändsticka bred erkänner att hon inte heller kan äta så mycket som hon skulle vilja i killars sällskap.
Hur sjukt är inte detta?
Vi pratar pratar pratar och vi äter äter äter.
Det här med att prata tror jag de flesta hänger med på. Jag är nog inte den enda som har insett att vi tjejer besitter lite mer av en fabless för att analysera beteenden, förhållanden och skvaller in i minsta detalj. De där killarna verkar inte förstå charmen i att diskutera en kyss i 43 minuter.
Men det här med mat. Är alla med på det? Kan jag ens själv fatta något så dumt? Jag har ju alltid vetat att jag själv inte kan äta lika obehindrat i killars sällskap som om det var tjejer jag var med. Är det inte för töntigt att jag fortafarande, efter (få se nu) 3 år och 2 månader med Tommy, inte alltid känner att jag kan äta mig mätt i hans sällskap. Inte om det innebär att jag skulle äta mer än honom i alla fall. Som tur är börjar han ju nu ha genomskådat mitt beteende och ser mina trånande blickar efter en second serving av makaronipuddingen och mer eller mindre tvingar mig att fylla på. Men jag ryggar tillbaka när tjejen som är en tvärhand hög och en tändsticka bred erkänner att hon inte heller kan äta så mycket som hon skulle vilja i killars sällskap.
Hur sjukt är inte detta?
Kommentarer
Trackback
