Ordbajseri

Jag umgicks med söta Abbe blott några timmar innan jag hade gjort det igen:

Oj vad stark du är Abbe, vad duktig du är.

Skämmes tamejfan.

Jag går runt i huset och röjer och fixar inför broderns familjs ankomst. Jag går förbi trappen där sladden till ipod-laddaren hänger ner och som en reflex tänker jag "måste sätta undan laddaren så att inte Abbe får tag i den (och stryper sig med den)"

Läskigt och fascinerande på samma gång.

De frågar mig vad jag egentligen gör på jobbet, och när jag svarat kommer jag på mig själv med att ha ramlat ner i konkret-fällan. Jag har rabblat upp att jag fixar med maten, går ut på promenader, går ut och röker, sitter och hänger med patienterna framför tvn. Inte konstigt att de tror att det är ett jävla glidarjobb, "lättförtjänta pengar" som någon sa. 

Att falla i det jag kallar konkret-fällan är att bara tänka på de konkreta sakerna man gör, och glömma bort det där luddiga, flummiga man sysslar med. Som att säga till en patient: "nej, du får inte gå ut idag" på ett bra sätt så att man kan fortsätta att ha en bra relation. Det är att ha ansvar för patienternas liv när de själva inte vill ha ansvaret, eller ens ett liv. Att ha den där klumpen i halsen när patienten man söker inte ligger i sängen och man måste öppna toa-dörren, hur man ibland bereder sig på det värsta flera gånger om dagen.

Det går upp och ner, jobbet. Igår var en dålig dag, idag har mestadels varit en bra dag. När det går dåligt vill jag gå och säga upp mig på stört och ta ledigt resten av sommaren - ibland tänker jag att jag aldrig kommer att passa att arbeta inom vården. Bra dagar kan jag klappa mig själv på axeln och tänka fan, Malin - du fixar ju det här också.