Att komma hem: Känn ingen sorg för mig Göteborg
Jag rattar ut den lilla Peugeoten från Kallax - Luleå Airport och spinner ut på motorvägen.
Det är inget himlastormande välkomnande.
Inga kramar från nära och kära - ingen välkomstkommitté.
Ett "jaha, är ni hemma nu igen" från Pite Taxi-chaufförer som tar oss för givna.
Det är jag, peugeoten och 20 mil av norrbottnisk väg med varierande standard.
Det är halvt solsken och ynka 14 grader i luften utanför.
Det är Håkan som skrålar på högre volym än vad bilens högtalare mår bra av.
Ändå känns det så rätt. Jag känner mig så hemma.
Det är ett 'pusta ut' och känna att pusselbitarna faller på plats igen.
För andra gången på några få dagar reflekterar jag över hur väl jag trivs i Göteborg.
Men hur hemma jag känner mig någon annanstans.
Det är inget himlastormande välkomnande.
Inga kramar från nära och kära - ingen välkomstkommitté.
Ett "jaha, är ni hemma nu igen" från Pite Taxi-chaufförer som tar oss för givna.
Det är jag, peugeoten och 20 mil av norrbottnisk väg med varierande standard.
Det är halvt solsken och ynka 14 grader i luften utanför.
Det är Håkan som skrålar på högre volym än vad bilens högtalare mår bra av.
Ändå känns det så rätt. Jag känner mig så hemma.
Det är ett 'pusta ut' och känna att pusselbitarna faller på plats igen.
För andra gången på några få dagar reflekterar jag över hur väl jag trivs i Göteborg.
Men hur hemma jag känner mig någon annanstans.
Kommentarer
Trackback
