Ordbajseri

Vi satt och åt lunch idag, jag och min handledare Åsa. Mitt i allt kom en söt thaikille in och började städa runt om oss. Han bad först om ursäkt och sa att han kunde ta lunchrummet senare, men efter att vi insisterade på att det gick bra så satte han igång med att moppa golvet. Jag och Åsa åt vidare och satt sedan och tjötade om både det ena och det andra. Och jag tyckte det kändes så fel. Att vi satt där och latade oss - visserligen på vår välförtjänade lunchrast - men ändå, medan han fick gå runt och städa. Jag kände att jag skulle vilja hjälpa till istället för att sitta där som ett slött drygo.

När jag efter lunchen satt på toa fortsatte jag att reflektera över mina känslor. Kom på att det är ganska konstigt att jag får för mig att jag vill hjälpa städaren/städerskan med dennes jobb på min lunchrast. Jag menar, om jag satt och åt lunch ute och så var där vägarbetare som höll på att gräva i marken eller något annat simpelt som jag lika gärna skulle kunna göra, inte skulle jag få för mig att jag skulle gå fram och göra deras jobb då. Där föll min första teori om att städa är något vi alla kan göra - och att det är därför som man får för sig att hjälpa till. Jag lutar nu mer mot att det är för att jag tycker synd om dem för det trista arbete de har och att det är därför jag känner mig så dum som inte hjälper till. Vilket i sin tur blir kontraproduktivt eftersom jag vill hjälpa till för att inte vara en överlägsen snorkfröken som minsann inte tänker get her hands dirty, men genom att hjälpa till får jag ju utlopp för min översitteri-ömkan för städaren.

Jase, hur man än vänder sig har man ändå ändan bak.