Funderingar kring en onsdagsdisk
Varje gång som mensvärken plågar mig som mest, när det bara går att ligga i fosterställning och hoppas på att den där bauta-Pronaxenen som jag alltid tar lite för sent ska börja kicka in, så tänker jag: jag ska fanimig aldrig föda barn. Om en lagom svullen livmoder kan ge denna enorma smärta, vad ger då inte en trekilosklump på väg ut? Nej. Aldrig i livet tänker jag.
Någon timme och ett flertal ojanden senare har värken släppt och jag kan gå upprätt som en normal människa igen. Ta tag i diskandet och värken är som bortblåst. Det är då jag fattar det där med att föda barn. Hur man glömmer bort smärtan. För om en vanlig onsdagsdiskning kan få mig att glömma smärtan, vad ska då inte en varm trekilosklump kunna åstadkomma?
Någon timme och ett flertal ojanden senare har värken släppt och jag kan gå upprätt som en normal människa igen. Ta tag i diskandet och värken är som bortblåst. Det är då jag fattar det där med att föda barn. Hur man glömmer bort smärtan. För om en vanlig onsdagsdiskning kan få mig att glömma smärtan, vad ska då inte en varm trekilosklump kunna åstadkomma?
Kommentarer
Trackback
