It's a blessing, it's not a curse

En del måndagseftermiddagar är det som att jag svävar hem från skolan, hög av endorfiner efter den senaste i raden av samtal som ingår i min valbara kurs Processorienterad handledning. Dessa måndagar är det extra lätt att gå ner till den överfulla spårvagnen, extra lätt att njuta av den friska luften, extra lätt att vara jag och att bli sjuksköterska. Det är dessa eftermiddagar som jag tänker att alla borde bli sjuksköterskor för det är det bästa någonsin och jag skakar på huvudet åt att jag ibland tvivlar på om jag har gjort rätt val.

Igår pratade vi om döden. Ett tungt ämne. Och visst var det bitvis tunga ord som kom ur våra munnar. Tunga minnen som kom fram. Ändå slutade det med en så positiv känsla. Vår underbara handledare lyckades få åtminstone mig att inse att det är ett fint privilegium att jobba så nära friskt och sjukt, så nära liv och död. Hon satte ord på min upplevelse av att det inte bara är dåligt att behöva jobba så nära döden, utan det är något som också berikar mitt liv. Jag uppskattar mitt liv, min hälsa, mina nära så mycket mer när jag tvingas se att alla inte har det lika bra som jag. Och att döden bara är några pulsslag bort.

Och när jag gick ner för backen, ner mot spårvagnen, så var det kristallklart för mig varför vi är tusen och åter tusen som väljer att jobba inom vården trots att det är så dåligt betalt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0