Dagens insikt

Min kollega Filip har visat sig vara en oväntat slipad diamant som jag tidigare inte förstått att uppskatta, mestadels beroende på att jag inte tagit mig tillfälle att lära känna honom.

Idag ville vår patient inte arbeta mot samma mål som oss, vilket förstås bara var att vika sig inför och lägga ner alla fina planer. Jag kunde inte hjälpa att ta det som ett nederlag då jag var den som i huvudsak hade informerat henne om planerna och våra fina mål med hela proceduren. Jag grämde mig över att jag inte pushat henne längre och när vår handledande sjuksköterska, förmodligen i all välmening, uttryckte hur detta är en patient man inte ska ge så stora valmöjligheter var jag beredd att ta på mig hela skulden för vårt stupade projekt, World Trade Center och Jesu korsfästelse på en och samma gång. Med hängande huvud tog vi våra saker och gick mot bussen och jag mumlade om att jag borde ha pushat henne mer.

Det var då pärlan Filip glänste till och ifrågasatte mig med ett; "eller skulle du verkligen det?"

En enkel fråga som ställde så mycket i ordning. Jag skulle inte ha pushat henne mer, det är inte min stil att vara pushig, jag är inte en sjuksköterska som kan halv-tvinga mina patienter att göra saker. Och det är okej.

Sådan är jag som sjuksköterska. Och det är okej.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0