Min pappa Jocke.
Jag har småsystrar utspridda lite varstans. Lund/Milano, Kiel och Hanoi. Varav den tyska fattas mig så oerhört just idag då jag fick en alltför liten smakbit av henne och hennes fantastiske pojkvän igår innan de drog vidare hemåt.
Men jag har också en extrapappa. Jocke. Det var inte den lättaste tiden i mitt liv när vi kämpade ihop i sju veckor tidigare i år. Varken privat, som nybliven singel efter fyra års tvåsamhet, eller professionellt med alla krav jag ställde på mig för att det var min sista praktik innan jag skulle kunna allt. Jocke var min klippa i det stormiga havet, som med varsam hand guidade mig genom sjuksköterskeriet men även till viss del det nyfunna singellivet. Som jag avgudade och avgudar Jocke. Så mycket han betydde och fortsätter att betyda för mig. Vi var ett team. Ett tajt, sammansvetsat team. Sedan upptäckte jag att nästan halva avdelningen också gått i Jockes fina skola. Antingen som bredvidgångar eller studenter. Och vårt fina band verkade mindre speciellt. Jag ställde in mig på att vi skulle ha våra sju veckor av bonding, och sedan skulle vi bli vanliga kollegor när jag återkom till sommaren. Som han var med alla de andra han varit läromästare till.
Min första bredvidgångsdag som färdig sjuksköterska fick jag gå med Henke. Han erkände direkt att han kände sig i underläge, då han "inte besatt de fadersegenskaper som Jocke har". Jag skrattade, som man alltid gör åt Henke, men funderade på om han visste hur rätt han träffade. Bredvidgångsveckorna med Alex rullade iväg, jag fick börja jobba självständigt och i samma vända gick Jocke på semester.
Sex veckor senare stod jag betydligt stadigare på mina sjuksköterskeben, men var ändå underligt nervös inför Jockes återkomst till avdelningen. Nu måste jag visa mig duktig för min klippa, min pappa, min läromästare. Han, som det känns som att han lärt mig allt jag kan, fast jag ju logiskt sett vet att jag gick i skola i 2,5 år innan jag mötte honom. Samtidigt var jag nervös för hur vår relation skulle förändras nu när vi skulle jobba tillsammans som kollegor på riktigt.
Och jag är så lycklig över att se att vår relation fortfarande är speciell även för honom. Att vi är något mer än kollegor, därmed absolut inte sagt att vi är älskande. Jag blir glad och lugn av att jobba med honom. Han är tryggheten personifierad. Frågar jag någonting går han ur sin väg för att finna svaret på den banalaste frågan.
När Jocke häromdagen gick in för att ta en blodprov på min patient som jag inte lyckades få blod ur tittade Anna, en annan lustigkurre på avdelningen efter honom och sa; Han är som din pappa, den där Jocke.
Och istället för att skratta bort det sa jag: Ja, han är min pappa. Han är min trygga klippa i det stormiga havet.
Men jag har också en extrapappa. Jocke. Det var inte den lättaste tiden i mitt liv när vi kämpade ihop i sju veckor tidigare i år. Varken privat, som nybliven singel efter fyra års tvåsamhet, eller professionellt med alla krav jag ställde på mig för att det var min sista praktik innan jag skulle kunna allt. Jocke var min klippa i det stormiga havet, som med varsam hand guidade mig genom sjuksköterskeriet men även till viss del det nyfunna singellivet. Som jag avgudade och avgudar Jocke. Så mycket han betydde och fortsätter att betyda för mig. Vi var ett team. Ett tajt, sammansvetsat team. Sedan upptäckte jag att nästan halva avdelningen också gått i Jockes fina skola. Antingen som bredvidgångar eller studenter. Och vårt fina band verkade mindre speciellt. Jag ställde in mig på att vi skulle ha våra sju veckor av bonding, och sedan skulle vi bli vanliga kollegor när jag återkom till sommaren. Som han var med alla de andra han varit läromästare till.
Min första bredvidgångsdag som färdig sjuksköterska fick jag gå med Henke. Han erkände direkt att han kände sig i underläge, då han "inte besatt de fadersegenskaper som Jocke har". Jag skrattade, som man alltid gör åt Henke, men funderade på om han visste hur rätt han träffade. Bredvidgångsveckorna med Alex rullade iväg, jag fick börja jobba självständigt och i samma vända gick Jocke på semester.
Sex veckor senare stod jag betydligt stadigare på mina sjuksköterskeben, men var ändå underligt nervös inför Jockes återkomst till avdelningen. Nu måste jag visa mig duktig för min klippa, min pappa, min läromästare. Han, som det känns som att han lärt mig allt jag kan, fast jag ju logiskt sett vet att jag gick i skola i 2,5 år innan jag mötte honom. Samtidigt var jag nervös för hur vår relation skulle förändras nu när vi skulle jobba tillsammans som kollegor på riktigt.
Och jag är så lycklig över att se att vår relation fortfarande är speciell även för honom. Att vi är något mer än kollegor, därmed absolut inte sagt att vi är älskande. Jag blir glad och lugn av att jobba med honom. Han är tryggheten personifierad. Frågar jag någonting går han ur sin väg för att finna svaret på den banalaste frågan.
När Jocke häromdagen gick in för att ta en blodprov på min patient som jag inte lyckades få blod ur tittade Anna, en annan lustigkurre på avdelningen efter honom och sa; Han är som din pappa, den där Jocke.
Och istället för att skratta bort det sa jag: Ja, han är min pappa. Han är min trygga klippa i det stormiga havet.
Kommentarer
Trackback
