Ordbajseri

Så har min första patient som var bara min, om än för en kort stund, dött ifrån mig. Första patienten jag ensamt ansvarat för som gått bort.

Och det är klart att det känns. Dels det surrealistiska i att han så nyss var här, och nu borta för evigt. Att jag var så nära honom för en liten stund sedan och att han nu har upphört att existera. Det känner jag igen från tidigare dödsfall, både privata och professionella.

Men det här medförde något annat. För första gången har jag stått som ensam ansvarig, jag har hållit hans liv i mina händer de sista timmarna innan han dog. Jag hade ansvar för honom och nu är han död. Självklart funderar jag över vad jag kunde ha gjort annorlunda. Jag tror inte att jag kan undvika att fundera över om jag på något sätt är ansvarig för hans död.

På det logiska planet vet jag att det inte är mitt fel. Att jag kanske kunde ha larmat IVA-teamet och jouren en halvtimme tidigare, utan att han hade överlevt för det. Det hade inte spelat någon roll om jag hade gått in till honom istället för att börja dela mediciner. Ändå kan jag inte låta bli att fundera, tänka. Tänk om? Tänk om jag hade kunnat rädda hans liv? Och stod inne i läkemedelsrummet och kurade istället.