Ute på djupt vatten.
Ikväll var min klippa inte där.
Min syster in crime var istället en inte-jättebra-team-player som tog hand om sin egna patienter och lät mig stå där själv. Med min orutinerade, uppstressade undersköterska och en patient från IVA med artärnål med någon slags manometer tillkopplad som inte fick tappa i tryck och fler kranar på sin centrala venkateter än jag någonsin hade trott att jag skulle se utan att utbilda mig till intensivvårdssjuksköterska. Med pågående inre blödning och 22 genomgångna blodtransfusioner de senaste två dygnen. Jag var inte långt ifrån att skita ner mig och tårarna förstörde min omsorgsfullt lagda eyeliner som jag hade tänkt skulle poppa upp min fredagkväll.
Jag kände mig så fruktansvärt jävla ensam. Alla de andra sjuksköterskorna jobbade också häcken av sig, ingen hade tid att stötta en vilsen nykomling som hade fått världens jävla tsunamivåg av vatten över huvudet. Inga läkare att tillgå. Bara jag och tio jävla CVK-kranar. Ett hjärta nära maxpuls i sex timmar. Ett par ecco-sandaler ständigt på tå. En önskan om att bara försvinna därifrån utan skuld eller ansvar.
Men jag försvann inte. Och tro det eller ej, men det gjorde inte patienten heller. Man klarar fan så mycket mer än man tror.
Min syster in crime var istället en inte-jättebra-team-player som tog hand om sin egna patienter och lät mig stå där själv. Med min orutinerade, uppstressade undersköterska och en patient från IVA med artärnål med någon slags manometer tillkopplad som inte fick tappa i tryck och fler kranar på sin centrala venkateter än jag någonsin hade trott att jag skulle se utan att utbilda mig till intensivvårdssjuksköterska. Med pågående inre blödning och 22 genomgångna blodtransfusioner de senaste två dygnen. Jag var inte långt ifrån att skita ner mig och tårarna förstörde min omsorgsfullt lagda eyeliner som jag hade tänkt skulle poppa upp min fredagkväll.
Jag kände mig så fruktansvärt jävla ensam. Alla de andra sjuksköterskorna jobbade också häcken av sig, ingen hade tid att stötta en vilsen nykomling som hade fått världens jävla tsunamivåg av vatten över huvudet. Inga läkare att tillgå. Bara jag och tio jävla CVK-kranar. Ett hjärta nära maxpuls i sex timmar. Ett par ecco-sandaler ständigt på tå. En önskan om att bara försvinna därifrån utan skuld eller ansvar.
Men jag försvann inte. Och tro det eller ej, men det gjorde inte patienten heller. Man klarar fan så mycket mer än man tror.
Kommentarer
Postat av: Arvid
Du är fantastisk Malin. Helt fantastisk. Bli jag sjuk ska jag komma till er avdelning. Hoppas att vi ses snart! kram
Postat av: Anonym
Att jag är. Och right back at ya!
Trackback
