Ordbajseri

I eftermiddag kände jag mig nalta febrig och halsontig och bestämde mig för att dra mig tillbaka till rummet istället för att lyssna på någon slags föreläsning om medicinsk engelska som skulle hållas som ett led i HMUs samarbete med Sydney University. Knappt hade jag lagt mig i sängen innan telefonen ringde. Dr Chanh stod nere i receptionen och skulle ta mig till sjukhuset för att få medicin. Han hade i samråd med vår kollega Trung bestämt att jag skulle H1N1-testas. Jag protesterade dock och Chanh gav med sig när jag lovade att höra av mig om jag känner mig sämre. Jag hann just lägga mig till rätta igen när telefonen ånyo ringde. Nu var det Trung som ville kolla läget och uppmana mig att ringa eller smsa om jag behövde något what-so-ever. Såna är de, vietnameserna. Omtänksamma.

Jag och Chanh blev inbjudna att äta lunch med ett gäng ur vaktstyrkan idag. Knappt hade jag hunnit sätta mig innan Chanh började översätta en av vakternas hyllningstal till mig. Vilken bra, godhjärtad och vacker människa jag är och hur mycket han tyckte om mig. Hur jag skulle vara hans flickvän, hade han inte redan varit gift. Jag kontrade med att fråga, dels om jag inte hade nåt att säga i flickvänsfrågan men framförallt hur han trodde sig veta allt detta om mig utan att ens någonsin ha pratat med mig. Det syns i ditt ansikte, tolkade Chanh fram. Han ser det på hur du ler. På din ödmjuka framtoning och på hur du alltid försöker prata vietnamesiska. Såna är de, vietnameserna. Höjer mig till skyarna innan de ens känner mig. Svårt att förhålla sig till. Är det inställsamhet när det känns så genuint och äkta? Kanske gillar jag bara att höra att jag är bra.

Igår kväll tog nya lillasyster Ngas bror, eller vad vi i Sverige skulle kalla kusin, Bien med mig ut på en tur runt Hanoi. Såna är de, vietnameserna. Gästvänliga. Vi drack kaffe med utsikt över en hårt trafikerad korsning. Jag satte mig först mittemot honom, med ryggen mot trafiken. Han rättade mig dock snabbt och placerade mig brevid honom istället. Så att jag hade utsikt över solnedgången, menade han. Solnedgång över tutande moppar, javisst. Varför inte. Han ville fråga mig en privat fråga, hur mycket pengar jag tjänar. Det fick han och jag passade på att fråga honom detsamma. Jag tjänar 3 miljoner dong i månaden, svarade han. Drygt 1500 kr per månad. Min begagnade moppe kostade 8 miljoner dong. Då har han ändå ett ganska "bra" jobb på ett fint hotell. Några års högskolestudier. Ändå ska han envisas med att betala 28 000 dong för vårt kaffe och 150 000 för den efterföljande middagen. Jag försökte lirka med honom och logiskt förklara varför det rimliga var att jag betalade. Men han var obeveklig och det är så svårt att veta vad man ska göra. Om jag har en kompis som tjänar mycket mer pengar än mig har jag inga problem med att låta henne betala för mig. Men vietnameserna är verkligen bestämda på den här punkten. Sådana är de, vietnameserna. Har de tagit med mig ut så ska de få betala för mig också. Samtidigt tycker jag att det är jobbigt att det alltid ska bli diskussion om pengar. Det blir en svår relation att vårda om jag alltid ska visa att jag har mer pengar än dem. What to do? Förslag emottages gladeligen.