Vietnam 16: Diarrheas och sånt!

Min mage står pall för all vietnamesisk mat. Jag äter snäckor fångade i en av mest förorenade sjöarna i staden där döda fiskar ligger och flyter. Magen står pall. Jag äter kycklingkött rödare än blodig oxfilé. Magen står pall. Jag äter middagen på Family Hotel, som enligt vanlig ordning har stått framme en halvtimme eller timme i väntan på att alla ska samlas. Magen står pall. Jag äter gristarm. Magen står pall. Jag äter hund. Magen står pall. Jag äter frukt uppskuren med taffligt rengjorda knivar. Magen står pall. Jag äter kött som legat ute i tjugogradig värme hela dagen, på en träpall på trottoaren, framför en kvinna som sitter och plockar löss ur sin dotters hår mellan kunderna. Magen står pall.

Nya lillasyster Nga tar med mig ut på middag. Det blir flottig burgare, flottiga strips och läsk på inhemsk snabbmatsrestaurang, i avsaknad av McDonalds. Bara en sån grej, att McD inte finns i detta landet alltså. Det är ju nog för att älska det.

Bara känslan av maten. Inte för att flottiga burgare och flottiga strips är den svenska paradrätten. Ännu. Men ändå. Var är riset som lägger sig som ett skönt fluff i magen och som man kan skyffla i sig hur mycket som helst av utan att känna att man svullar? Och sedan, några timmar efter matintag. Knip i magen och allmän uppkördhet. Spring på toa. Vietnam - Västerlandet 1-0.

On a different food note, så tog kollegan Trung med mig ut på lunch idag. Vi hamnade på ett ställe där man åt med bestick. Udda. Det var ändå ett viet-ställe, med ris och nudlar. Men också bestick. Första gången jag åt med bestick sedan jag kom hit. Och jag var så klumpig! De var så stora och tunga och glidiga i handen och jag tappade dem hela tiden. Trung skrattade åt den lilla blonda flickan och hjälpte mig att skära upp köttet. Sedan frågade han om han skulle be om pinnar åt mig.

Mer och mer vietnames för var dag som går.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0