Vietnam 24: Folk och folk
Det är mycket som är otroligt annorlunda när man jämför den vietnamesiska kulturen med den svenska. Att de äter huvudet - med näbb och tuppkam och allt kvar - på kycklingen, att de säger ja när de borde säga nej, att vietnamesiska män "äter ris hemma och nudlar ute", att de ljuger till höger och vänster, att de använder whitening tvål och bodylotion... Listan kan göras lång.
Det mesta som är annorlunda med den vietnamesiska kulturen skulle jag ändå vilja påstå att jag gillar. Det är ju därför jag är här, annars kunde jag lika gärna stanna hemma. Jag gillar att ha hittat ett land som McD inte har kommit till ännu. Som fortfarande i viss mån står utanför globaliseringen - även om det inte kommer stå sig länge till.
Det som jag inte gillar kan jag oftast åtminstone acceptera. Jag kan analysera vietnameserna, varför de resonerar som de gör och varför det inte stämmer med vad jag tycker. Jag kan se var vi tycker annorlunda och kan acceptera att det får vara så. Att det inte nödvändigtvis behöver vara de som har fel och jag som har rätt, eller vice versa. Det är annorlunda bara.
Vad jag däremot bara blir fruktansvärt frustrerad, förbannad och allmänt hatisk mot är när jag hör talas om hur vietnameserna ser på ofödda barn. Hur de flesta, inte alla ska påpekas, hoppas på pojkar. Hur kvinnorna känner sig som misslyckanden om de föder fram en flicka, särskilt om det är den förstfödda. De skulle bara veta hur det funkar, det här med ägg och spermier.
Jag och andra lillasyster Nga diskuterade detta över middagen ikväll. Hon berättade om hur hon vet att hennes pappa alltid älskar henne och är stolt över henne, men att hon också vet att han alltid har önskat att hon skulle blivit en pojke istället. Trots att hon har en storebror. Att det alltid finns en underton av besvikelse i deras relation. Hon beskriver hur hon känner att hennes pappa älskar hennes (manlige) kusin på ett annat, mer självklart, sätt än han älskar henne. Mer som sin egen son än han älskar sin egen dotter som sin egen dotter.
Så hon hanterar det på det sätt vi alla skulle hantera det. Hon försöker vara en så god dotter som möjligt, utan att någonsin känna att hon duger. Hon åker till det kalla landet på andra sidan jorden med knackig engelska och utan att någonsin ha varit utomlands tidigare. I hopp om att kunna leva upp till sin storebror, eller bara till sig själv, hade hon bara fötts med en snopp.
Det är så helvetes jävla sjukt så jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Det mesta som är annorlunda med den vietnamesiska kulturen skulle jag ändå vilja påstå att jag gillar. Det är ju därför jag är här, annars kunde jag lika gärna stanna hemma. Jag gillar att ha hittat ett land som McD inte har kommit till ännu. Som fortfarande i viss mån står utanför globaliseringen - även om det inte kommer stå sig länge till.
Det som jag inte gillar kan jag oftast åtminstone acceptera. Jag kan analysera vietnameserna, varför de resonerar som de gör och varför det inte stämmer med vad jag tycker. Jag kan se var vi tycker annorlunda och kan acceptera att det får vara så. Att det inte nödvändigtvis behöver vara de som har fel och jag som har rätt, eller vice versa. Det är annorlunda bara.
Vad jag däremot bara blir fruktansvärt frustrerad, förbannad och allmänt hatisk mot är när jag hör talas om hur vietnameserna ser på ofödda barn. Hur de flesta, inte alla ska påpekas, hoppas på pojkar. Hur kvinnorna känner sig som misslyckanden om de föder fram en flicka, särskilt om det är den förstfödda. De skulle bara veta hur det funkar, det här med ägg och spermier.
Jag och andra lillasyster Nga diskuterade detta över middagen ikväll. Hon berättade om hur hon vet att hennes pappa alltid älskar henne och är stolt över henne, men att hon också vet att han alltid har önskat att hon skulle blivit en pojke istället. Trots att hon har en storebror. Att det alltid finns en underton av besvikelse i deras relation. Hon beskriver hur hon känner att hennes pappa älskar hennes (manlige) kusin på ett annat, mer självklart, sätt än han älskar henne. Mer som sin egen son än han älskar sin egen dotter som sin egen dotter.
Så hon hanterar det på det sätt vi alla skulle hantera det. Hon försöker vara en så god dotter som möjligt, utan att någonsin känna att hon duger. Hon åker till det kalla landet på andra sidan jorden med knackig engelska och utan att någonsin ha varit utomlands tidigare. I hopp om att kunna leva upp till sin storebror, eller bara till sig själv, hade hon bara fötts med en snopp.
Det är så helvetes jävla sjukt så jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Kommentarer
Trackback
