Ordbajseri

De är enna fantastiska på att pigga upp en just som mungiporna tenderar att börja hänga lite neråt, vietnameserna.

Igår eftermiddag kände jag mig lite ensam men inte pigg nog att dra iväg till nån kompis/café/restaurang. Det blev ett besök på gamla vanliga studentmatsalen, där jag får en redig portion ris, tofu, grönsaker och gärna några påpropsade revbensspjäll också för 3-6 kr. Inte så himla inspirerande mat (Madde: tänk sjukhusmaten), men bra, enkel bukfylla. Personalen ler alltid glatt när jag kommer in och ibland kommer de med något som liknar en kokt potatis, fast med ännu mer stärkelse, till efterrätt. Just precis vad man längtar efter att ha proppat i sig en massa torrt ris... En potatis så sträv att den fastnar i gommen och är nästan omöjlig att svälja utan att ha någon vätska att spola ner den med. Men jag uppskattar gesten, och deras glada välkomnande leenden.

Igår hade jag med mig min vietnamesiska lärobok som sällskap till middag och fick snabbt sällskap av även Luc, killen som lägger upp portioner stora nog att jag aldrig kan äta upp dem varje dag, som jag fick öva min vietnamesiska på. Snart dök även Binh, som har hand om min moppeparkering, upp och la sig i konversationerna. Så trevligt med middagssällskap! Jag blir så glad när de förstår vad jag säger och så frustrerad när jag inte förstår vad de säger.

Ikväll sitter jag nedbäddad under täcket med någon slags udda frossa, vet inte var den kommer sig ifrån. Lite synd tycker man allt om sig själv. Vad är detta för uppesittarkväll? Då knackar det på dörren och där står Hanh, den avvisade ansiktsmassösen, med en julklapp till mig. En fint inslagen hemstickad halsduk och ett brev vackert ihopvikt. Jag blir varm.