Ordbajseri

Som den äkta vietnames jag snart är har jag förstås ansiktsmask på mig i trafiken. Inte för att jag tror att det hjälper så mycket, det känns som att föroreningspartiklarna är för små för att stoppas av detta filter. Men det skadar ju knappast i alla fall. Förutom att det ibland blir lite svettigt inunder. Men man slipper ju bli brun också.

Det finns många faror i Hanoitrafiken. När jag kör omkring i min rutiga ansiktsmask använder jag mig därför av en riskbedömningsstrategi. Jag observerar mina medtrafikanter, bedömer vilka som kan vara farliga och försöker sedan hålla mig ifrån dem.

Högst upp på listan kommer alltid unga killar utan hjälm. Det ser man ju direkt på dem att de inte värdesätter livet som vi andra gör, eller i alla fall inte har vett att skydda det med ett så enkelt medel. De har inget att förlora, eller så har de inte insett hur mycket de har att förlora. Hursom, så kör de ofta ruskigt fort och cruisar än hit och än dit bland filerna. De håller jag mig så långt borta ifrån som jag bara kan. Det brukar vara lätt, för oftast ser jag dem bara susa förbi mig och på nån sekund är de borta i myllret igen. Det är när det är 90 graders vinkel mellan oss i korsningar som de är riktigt farliga. Dem har jag ingen bild på, för det är omöjligt att ta skarpa bilder i de hastigheter de färdas i.

Tvåa på min lista kommer bussarna. Bussar är hårda. Malin är mjuk. Bussar är stora och går in till hållplatser vid jämna mellanrum. Vad bryr de sig om vilken liten Malin de tränger ut när de pressar sig in till hållplatsen. De är inte sällan fullproppade med folk till den grad att några hänger ut genom dörren. De har med andra ord inte den kortaste bromssträckan, så jag försöker att inte ha dem allt för nära bakom mig heller, skulle jag behöva bromsa till.



Cyklar är ett enda elände. De är långsamma, vingliga och håller sig alltför sällan på sin kant, det vill säga närmast trottoaren. De cyklas oftast av skolelever och unga studenter som inte riktigt har förstått hur moppetrafiken fungerar ännu. Gärna i par eller varför inte tre i bredd på en redan trång gata. Oftast med en elev på varje pakethållare dessutom. Häromdan såg jag tre unga studenter på en liten cykel, typ BMX-modell. En styrde, en satt på packan och trampade, den tredje satt bakåtvänd på styret och smsade, med fötterna på han som styrdes ben. Ja det var en syn vill jag lova. Fick till och med en luttrad Hanoian som mig att vända mig om och stirra. Cyklar överlastade med blommor, tandborstar, plasttofflor eller dylikt försöker jag särskilt hålla mig ifrån.



Sedan kommer vi till det riktiga glädjeämnet, som kan få mig att le några gånger per dag. Överlastade moppar. Det är fantastiskt vad de kan lasta på sina moppar, vietnameserna. Ett kylskåp? Ens fyra kompisar? En madrass till en dubbelsäng? En hel, åtminstone död, men komplett med allt från huvud till svans, kossa? Klart man langar upp det på moppen! Inga konstigheter. Men jag håller mig så långt ifrån dem jag kan, för de har ofta ett lite ortodoxt körsätt. Väjar inte lika lätt som vi andra.






Här fick jag med tre riskfaktorer i ett klick. En liten familj, mamma pappa barn barn, på en moppe. Utan hjälmar dessutom. Bakom dem en moppe fullastad med plastpallar. Vardagsmat i Hanoi.

Sen är ju frågan den, om den farligaste av alla kanske inte är den lilla blonda flickan som tar bilder samtidigt som hon kör, i och för sig. Så ser ni nån blondie i rosarutigt ansiktsskydd och en kamera i ena handen komma susande, håll er borta!