Ordbajseri

Jag ligger på min säng och rättar oändliga mängder pre-tests för mina engelskagrupper samtidigt som jag gör upp planer för att träffa min senaste vän Nga. Hon som jag mötte på banken när jag letade posten och som jag sedan bytte nummer med. Då minns jag plötsligt en episod på Stockholms Central någon gång i höstas. Jag stod och väntade på något slags tåg när en man kom fram till mig och började prata. Needless to say, så var han inte av svenskt ursprung, utan snarare från Afrika nånstans skulle jag tro. Han var trevlig och snygg och vi tjötade lite och han tyckte jag var vacker och ville bli min kompis. Jag förklarade att jag bodde i Göteborg men han ville ändå ha mitt nummer, då han ibland hade vägarna förbi där. Jag svarade att jag hade fullt upp med de kompisar jag redan hade och att jag var upptagen inför flytten till Hanoi. Så skildes våra vägar åt.

Jag ger inte ut mitt nummer riktigt till höger och vänster här heller, speciellt inte sedan utvecklingen med ansiktsmassösen, men jag slås återigen över hur annorlunda jag är här. Hur jag ger de flesta vietnameser en chans, som svenskar inte hade fått av mig.

Igår var jag och Huong ute på countryside för att sy upp kläder. En plan som gick i stöpet då sömmerskan redan hade fullt upp inför Tet, det vietnamesiska nyåret som infaller i mitten av februari. Det var hursomhelst en trevlig utflykt på tu man hand med Huong, men på väg tillbaka till stan på söndagseftermiddagen var bussen knökafull till minsta kvadratmillimeter. Det var varmt, det var ryckig körning, mina medpassagerare hade sina svettiga armhålor i mitt ansikte, jag var trött och jag hade en timme av stående i knökfull buss framför mig. Ändå blev jag inte sur. Jag blev inte less. Jag bara stod. Och njöt. Jag, som kunde få en eftermiddag förstörd över att behöva stå i full buss från Brunnsparken till Balladgatan. Det är så att jag inte själv förstår mig på mig ibland.