Vietnam 8: Phuong Anh

För ett år sedan var Phuong Anh Maddes flicka. Madde fick leka med henne och ha henne i famnen, mig såg hon knappt åt. I bästa fall fick jag leka lite med hennes lillebror Duc Anh, som var för liten för att förstå sig på att vara reserverad mot de dära vitingarna.

Numera kommer Phuong Anh utspringande på trottoaren när jag parkerar min moppe och kastar sig i min famn. Sedan hänger hon mig i hasorna hela kvällen, jag får inte gå många meter själv. Bäst tycker hon om när vi leker ”Prästens lilla kråka” sittandes i trappan i den ständiga väntan på middagen. Och nog för att jag älskar att åka moppe med armarna om en tanig vietnameskropp och näsan inborrad i billig herrparfymnacke, men att ha en skitig liten vietnamesunge i sin famn och få borra ner näsan i en barnnacke och snusa på den där speciella barndoften – det toppas inte av mycket. Och ett så skönt substitut att få värmas av Phuong Anhs tillgivna, glada blick när saknaden efter syskonbarnen brinner som värst.

Samtidigt känns orättvisorna i världen extra hemska när jag har Phuong Anh i min famn. Lilla flickan. Som visserligen kan vara mer än lovligt bortskämd och ouppfostrad ibland, men ändå på barns vis är så oskyldig. Hon bara råkade bli född i detta land och därmed löpa större risk för att stöta på en massa fler svårigheter i livet än min, lika barnsligt oskyldiga, brorsdotter Ebba.

När vi sitter och tittar på Tom & Jerry-klipp på Youtube ställer sig Phuong Anh helt plötsligt upp och går och ställer sig och tittar på sig själv i spegeln. Hon ser så allvarlig ut att det knyter sig i magen på mig. Jag har säkert sett en sådan blick också på min systerson Simon någon gång, men för att det är en vietnamesunge känns det helt plötsligt så mycket mer allvarligt. Hon står där en bra stund och ser ledsnare ut än vad som borde vara tillåtet för en femåring. I mitt huvud tänker hon: ”vad ska det bli av mitt liv?” ”varför slår min pappa min mamma när han är så snäll mot mig?” ”varför har inte jag blont hår som den där systern som verkar ha det så lätt och alltid är så glad?”. Logiskt sett förstår jag att det är något snäpp för högt på abstraktionsskalan för en femåring, men jag lovar, hade ni sett minen på hennes face hade ni tänkt något liknande.

Arvid har frågat om min önskelista i ett kommentarsfält längre ner och fånigt nog var det djungelvrål, mjölkchoklad och turkisk peppar jag bad om. Jag skäms. Här kommer min reviderade önskelista:

  1. Jag önskar att någon skulle samla ihop alla världens tillgångar, lägga dem i en hög och sedan fördela ut allt jämnt över världen.
  2. Om det inte är möjligt, önskar jag att alla vi som har råd att ta ledigt från jobbet några dagar kring jul för att tillbringa dagar med våra familjer och ändå har råd att ha mat på bordet, i överflöd till och med, skulle offra några julklappar till förmån för pengar till välgörande ändamål och kanske på köpet inse att julen handlar mer om att vara tillsammans och dela med sig än att bygga ett sådant berg av julklappar att granen knappt syns där bakom. Om man bryr sig om Phuong Anh i synnerhet, och hennes vietnamesiska systrar och bröder, är ett bra exempel att bli medlem i Stödföreningen för Olof Palmes Barnsjukhus. En liten och därmed hyfsat smidig organisation som jag med egna ögon sett gör nytta. SOS Barnbyar är en annan organisation som mina sjuksystrar med egna ögon sett gör nytta.
  3. Om det inte är möjligt, önskar jag att någon snäll människa därhemma kan hjälpa mig att lokalisera två bra, billiga laptops. Köpa dem efter att ha fått pengar från mig, som jag i min tur fått från Huong och Nga och skicka dem till Vietnam med min professor som kommer till Hanoi i januari.
  4. Om det inte är möjligt, önskar jag att få små svenska julklappar skickade till mig, typ minitomtar eller smycken eller liknande, som jag kan dela ut som små bevis på min stora tacksamhet till alla dessa underbara vietnamesiska som tar så väl hand om mig här.
  5. Om det inte är möjligt, önskar jag mig svenska pocketböcker, för jag känner redan hur min svenska börjar bli svengelsk efter dagar fulla av engelska och vietnamesiska.
  6. Och om det inte är möjligt, önskar jag mig djungelvrål, mjölkchoklad och turkisk peppar.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0