Ordbajseri

Jag behöver skriva en rapport om mina upplevelser i Ha Noi.
Och jag bävar.
Jag har ingen ork, ingen lust.
Vill inte ta fram de där minnena.
Rota i de där känslorna.

Jag vill minnas såpbubblorna.
Inte tänka på var min lilla bebisflicka är nu.
Om hon klarade sig.
Om hon kommer få men för livet.
Av att ha varit så ensam.
I så ung ålder.
Kanske repar hon sig jättebra.

Jag vill minnas barnen i bollhavet.
Inte tänka på den döda bebisen som låg i kuvösen.
Tillsammans med de levande bebisarna.

Jag orkar knappt andas när jag tänker på alla ensamma barnen därborta.
Hur den som borde vara där och göra någon nytta.
Istället sitter på sitt feta arsle framför en dator och har det alltför bra.