Ordbajseri

Kanske är det inte 25-årskris vi snackar om. Kanske handlar det snarare om att jag äntligen insett att jag inte är odödlig. Att tiden bara rinner iväg och att jag inte kommer att hinna göra allt det där jag vill hinna göra.

På några dagar har jag gått från 25-årskris till dödsångest.

Hur ska jag hinna vara skolsköterska på en gymnasieskola om jag också ska hinna med att vara barnmorska på en ungdomsmottagning? Hur ska jag hinna jobba några år på Sahlgrenska och bli en kick-ass syrra om jag också ska hinna med att jobba några år utomlands med Läkare Utan Gränser? Plus att jag ska jobba några år i Hà Nôi med att styra upp barnsjukhuset. Sedan ska jag ju vara psykiatrisyrra också och läsa på lite psykoterapi och bli samtalstreapeut. För att inte tala om att jag ska bli forskande sjuksköterska och skriva en doktorsavhandling inom omvårdnad. Köra lite ambulans och jobba på akuten däremellan. Tänkte att jag rundar av med att något år innan pensionen jobba the slow job på vårdcentral.

Det låter lite mycket att hinna med på 40 år. Speciellt om man ska slänga in några ungar, semestrar och csn-lån däremellan.