Ordbajseri

Nära och kära frågar hur jag mår och hur det går.

Som satt det inpräntat i ryggmärgen på mig svarar jag alltid i lite positivare ordalag än det egentligen är.
Eller handlar det kanske om att det är bra så länge jag är med dem?
Att det är när jag blir ensam, utan något särskilt att göra, som det känns som jobbigast.

Det är en process.
Och det är väl som det ska vara.
Det är väl som det ska vara när man lämnat den som stått vid ens sida i dryga fyra år.

Det är en process.
Och den går upp och ner.
Den går fram och tillbaka.

Jag, som gått omkring och oroat mig för att han ska sluta känna, kommer på mig själv med att ha fastnat i ett mittläge.
Jag är varken riktigt glad eller riktigt ledsen.
Jag bara är.
Jag trampar på.
Trampar vidare.

Men när vi pratar i telefon.
Och kommer på att vi förutom praktiska saker inte har mycket att säga varandra.
Då gör det förjävla ont.