Ordbajseri

Så var vi där igen. Med energier och aura och tankeöverföring.

Efter att jag och Madde hade hållt vårt föredrag för de andra studenterna om vad vi gjorde i Viet och hur det var, så var hålet i mitt hjärta stort och blödande som hade någon karvat i det med en slö morakniv. Saknaden efter den vietnamesiska familjen och de vietnamesiska barnen på sjukhuset började närma sig tio, värsta tänkbara, på VAS-skalan.

Då, när jag som bäst struttar nedför medicinareberget och funderar på hur jag ska kunna göra det jag vill med mitt liv och när jag kan åka till Viet igen, droppar det förstås in ett sms från em Nga. Lillasyster Nga. Som jag inte hört någonting av på nån vecka men som vet att skicka sms när det som mest, eller kanske minst beroende på hur man ser det, behövs.

Inte är det kontigt att man blir fundersam.