Ett hål i mitt hjärta
Jag mår under omständigheterna ganska bra. Jag inser att jag har mycket att vara glad för och tycker att jag lyckas glädja mig över mycket. Jag har någonstans att bo, jag har ett jobb som väntar på mig, jag har en fin familj och fina vänner. Jag bor i en fin stad och kan njuta av en promenad på Vasagatan trots att det är halvtaskigt väder och jag släpar på en massa saker från mitt gamla hem.
Ändå finns det ett litet svart hål i mitt hjärta som gör sig påminnt lite då och då. Ett sug efter något annat. De fattas mig varje dag. Jag saknar min vietnamesiska familj. Min vietmamma ringde igår för att höra hur läget var. Hon oroar sig för att jag numera bor ensam och tycker att jag ska komma tillbaka till dem. Jag säger att jag mår bra, att jag klarar mig men hon ger sig inte. Malin, you come here and everything will be good. You will be happy again my daughter.
Idag fixar jag som sagt med mitt nya hem. Jag mår bra av att sortera mina kläder och ordna dem i fina högar. Att planera hur jag ska stuva in dem i garderoben. Sedan kommer ett sms från min beautiful sister med en varm hälsning på kvinnodagen och knockar ner mig från mina moln en aning.
Jag kan sakna min svenska familj och min vänner som bor långt bort. Men det här är en annan sorts saknad. Mer intensiv och... desperat på något sätt. Jag vet att jag kommer att träffa min familj och mina vänner inom en överskådlig framtid. Men min vietfamilj, när ser jag dem igen? Och även när eller om jag träffar dem igen, kommer det någonsin att vara samma sak?
Ändå finns det ett litet svart hål i mitt hjärta som gör sig påminnt lite då och då. Ett sug efter något annat. De fattas mig varje dag. Jag saknar min vietnamesiska familj. Min vietmamma ringde igår för att höra hur läget var. Hon oroar sig för att jag numera bor ensam och tycker att jag ska komma tillbaka till dem. Jag säger att jag mår bra, att jag klarar mig men hon ger sig inte. Malin, you come here and everything will be good. You will be happy again my daughter.
Idag fixar jag som sagt med mitt nya hem. Jag mår bra av att sortera mina kläder och ordna dem i fina högar. Att planera hur jag ska stuva in dem i garderoben. Sedan kommer ett sms från min beautiful sister med en varm hälsning på kvinnodagen och knockar ner mig från mina moln en aning.
Jag kan sakna min svenska familj och min vänner som bor långt bort. Men det här är en annan sorts saknad. Mer intensiv och... desperat på något sätt. Jag vet att jag kommer att träffa min familj och mina vänner inom en överskådlig framtid. Men min vietfamilj, när ser jag dem igen? Och även när eller om jag träffar dem igen, kommer det någonsin att vara samma sak?
Kommentarer
Trackback
