Ordbajseri

Min vän har en outspacad teori om att det vi tänker på något sätt förvandlas till en energi som finns i vår aura. Att det är därför det så ofta händer sig, när han och jag umgås, att den ena helt plötsligt börjar prata om något som den andra har tänkt på de senaste dagarna. Eller att vi helt plötsligt vill se samma film, som inte varit aktuell på flera år. Eller som alldeles just nu, när jag gick in på fb för att skriva till honom, och han har skrivit till mig för en minut sedan.

Själv är jag alldeles för naturvetenskaplig för att tro på sådant trams.

Men man blir ju lite fundersam när jag vaknar denna lördagsmorgon med osedvanligt stor hjärtevärk och det känns osedvanligt orättvist att jag inte får vakna upp i Viet. När hela förmiddagen fylls med tankar på dem. Hur den tvååriga babyn mår. Vad Nga gör idag. Hur Huong mår. Om bröderna är ute och raggar turister på tågstationen. Om Giap har lärt sig köra bil än. Och längtan till Hanoi och saknaden av dem är större än den varit på länge. Ett sms till Nga formuleras i huvudet när jag står i duschen. När jag kliver ut ringer telefonen, och självklart är det min vietnamesiska mamma, Huong.

Lite fundersam blir man.