Ordbajseri

Noi Bai.

Jag har inte orkat dagboka sedan jag fick reda på att Giap, den broder jag minst trodde skulle kunna slå sin kvinna, köper prostituerade. Giap var lite av mitt hopp för de kommande generationernas vietnamesiska kvinnor. Så visar han sig vara en skit han också. Mitt mod sjönk med honom.

Jag har fått reda på mer än jag hade önskat om Vietnam på denna resan. Jag känner mig tyngd på många sätt. Och inser min blåögdhet. Eftersom jag aldrig blivit rånad, lurad eller av med någonting alls under alla mina resor har jag, något självgott, ansett mig vara en smart resenär som ser igenom bluffar och inte går att lura så lätt. Jag förstår nu att jag är väldigt blåögd i min tro på människorna ikring mig. Jag vill inte se det onda hos människor, bara det goda.

Jag vill inte se den misshandlande sidan av Binh, jag vill se honom krama om och leka med sina barn. Jag vill inte höra honom be om ursäkt till sin familj för att han spöade upp sin kvinna inför hela byn förra gången han var på besök.

Jag vill se Giaps glada ögon och leende och höra hans alldeles säregna sätt att säga "Excuse me". Jag vill inte tänka mig honom betala för att använda någon annans kropp för sin egna njutning, hur nu ågot sådant kan vara en njutning. Jag vill tro honom när han säger att han är en bra människa och att han aldrig skulle göra något sådant, men samtidigt ser jag ingen anledning till att mina systrar skulle ljuga för mig.

Å andra sidan är Vietnam, framförallt annat, en ständig kamp om vem man ska tro på. Ska jag tro på Huong när hon onyanserat kastar agg över sin man? Eller ska jag tro Nga, som visar en annan sida av problemet? Ska jag tro det Giap säger om Tuan eller det Tuan säger om Giap? Alla har de sina anledningar att ha olika versioner. De vill vinna sympatier. De vill inte vanära sin chef. De vill inte att jag ska veta sanningen.

Min ena hand, som lekt med vietnameshår hela förmiddagen, luktar Vietnam. Jag snusar på den och drömmer mig tillbaka, fastän jag ännu inte åkt. I min andra hand har jag Leppe, som luktar Sverige. Jag snusar på honom och han luktar gott han med. Vet inte vilket ben jag ska stå på. Och jag behöver inte bestämma mig än.

Jag är glad för att ha lärt mig så mycket mer om Vietnam, men det har gjort mina känslor för landet mer tvetydiga. Mer än någonsin hatar jag det samtidigt som jag älskar det. Igår kväll var jag mer än redo att åka hem. Idag vill jag stanna. Så pendlar det. Jag hatar de kvinnomisshandlande männen, jag älskar att flörta med de mörkögda männen. Jag älskar att det alltid är folk ute på gatorna, ibland hatar jag att behöva traska runt bland soporna i gatrännan.

Att lämna min lillasyster är det värsta av allt. Om jag får reda på något ont om henne så går min värld sönder. Hon är bland de finaste människor jag vet, mitt goda hjärta på en piedestal. Det verkar ju dock som att de vietnamesiska kvinnorna har fått all moral som männen saknar, så att något ont om henne skulle nå mitt medvetande finner jag otroligt.

Vi gråter båda två när vi skiljs åt, trots att vi sa att vi inte skulle. Men det gör så otroligt ont i hjärtat att inte veta när vi kommer att ses igen.

Hanoi - Kuala Lumpur

Ingen gråt när vi lyfter över risfälten den här gången. Tur var väl det, för jag hade ju ändå ingen Madde som kunde trösta mig. Det känns okej att åka. Det har varit intensiva veckor och jag känner mig trött på många sätt. Skulle, som vanligt, behöva en semester efter semestern. Några veckor att tänka över allt jag upplevt. Men det hinns inte med, det är opponering och examen och nytt jobb och det är nog för det bästa. Att ta det pö om pö.

Jag är ledsen att lämna min syster och även resten av familjen, men jag känner ro i kroppen den här gången. Nu vet jag att det går att komma tillbaka. Om jag vill och om jag orkar, så är Hanoi inte längre än ett dygns resa bort.

Känner mig nöjd med att jag åkte. Att det var väl investerade sju tusen kronor för min sinnesfrid. Det finns förstås alltid fler saker man hade velat göra och mer man hade kunnat uträtta, men i stort har jag fått det jag kom för. En till tugga av Hanoi och Vietnam.

Stundtals har den smakat beskt som det gröna teet man blir serverad när man kommer på besök i landet. Men stundtals smakade den lika sött som min nya favoritfrukt som ser ut som en slät passionsfrukt med en vitlök i sig och på vietnamesiska heter nåt liknande [maan kå:t].

Jag kommer att sakna att ligga tätt omslingrad på sängen med lillasyster, smeka hennes mjuka hår och drömma om framtiden tillsammans. En framtid i Sverige, med män som inte slår oss. Eller en framtid i Hanoi i delad lägenhet; hon som student och jag som sjuksköterska.

Jag kommer att sakna att gå ner till sjön med mina flickor, alla hand i hand och på en bred rad i den täta trafiken. Skratta och prata om pojkar.

Jag kommer inte att sakna att känna mig utanför när de pratar vietnamesiska om mig utan att vilja förklara vad de säger. Jag kommer inte att sakna dålig stämning på hotellet och att på helspänn lyssna till Binh och Huongs bråk, beredd att rusa ner om han tar till våld. Jag kommer inte att sakna att försöka tolka dubbla signaler och kulturkrockar.

Kuala Lumpur.

Det är först när jag återvänder till KLIA som jag inser att jag förändrats under de här tio dagarna. Att jag faktiskt har hunnit lära mig mycket fastän jag bara var där en ganska kort stund. Inte bara har jag lyckats lära mig flera gånger mer vietnamesiska än förra gången, men om vietnamesisk kultur och, för att dra till med en riktig reseklyscha; mig själv.

Jag förstår nu att det inte har varit någon "vanlig" semesterresa, utan lika mycket en resa inom mig själv. Jag trodde själv inte att tio dagar hit eller dit skulle kunna påverka mig så mycket, men när jag ser samma Starbucks som förra gången jag var här känner jag att något är annorlunda. Jag är annorlunda. Kan inte riktigt sätta fingret på vad än, men något är det.

Min hand har, efter flera handtvättar, tappat sin doft av det söta, vaniljdoftande från Nga och billig herrparfym från Tuan. Det är okej. Som Nga skrev i ett sms när jag var på väg till flygplatsen: "very far from VNAM to SWEDEN but in my heart you are always near, my sister." Jag känner inte samma panikartade sorg och saknad efter dem den här gången, för jag vet nu att vi alltid kommer att hålla kontakten.

När klockan närmar sig sju, vietnamesisk tid, slår jag mig ner på O´Briens för att äta en macka. Tar en med extra mycket ost och när jag ska till att ta första tuggan tänker jag: åh vad gott det ska bli med ost. Det är det inte. Någonting smakar beskt och det känns processat och här är en tanke jag aldrig trodde att jag skulle tänka: jag saknar min risskål. Jag saknar färska, krispiga grönsaker. Jag saknar min vietfamilj vid middagsbordet och undrar om de har hunnit samla ihop alla ännu.

Bakom mig på planet hit satt en dansk familj med tre ungar som stojjade, skrek och grinade mest hela tiden. Fastän jag försökte mitt bästa för att inte störa mig på dem; för de är ju bara barn och deras föräldrar är ju bara föräldrar och de vill ju inget illa trots att mamman pratar med sin stolsgranne med flera gånger för hög ljudvolym kan jag inte hjälpa att bli lite less när ungen ömsom sparkar mig i ryggen och ömsom rycker i mitt ryggstöd och inte slutar hur mycket hans pappa än tjatar på honom.

Mina tankar går till Phuong Anh, som jag träffade ute på landet hos sina farföräldrar igår, och hur många storlekar hon krympte när hennes farfar röt åt henne för att hon lekte med risskålarna innan vi hade börjat äta. Hur hon ryggade tillbaka och tappade sin gnista i ögonen. Gick och gömde sig i ett hörn och grät. Att hon får annat än hårda ord mot sig när vi inte är där var nog inte en långsökt tanke. Vet inte vad jag ska tänka. En gyllene medelväg?

När allt funkar och alla är glada är det underbart att bo så tätt inpå varandra. När det blir trubbel, blir det jobbigt.

Binh är ledsen. Hela hans aura lyser av ledsenhet och han sitter i mörkret i timmar och pratar i telefon med Huong, som är i Sa Pa. Jag kommer aldrig någonsin att försvara hustrumisshandel, men jag kan förstå att Huong kan vara svår att leva med ibland. Svår att kommunicera med i all sin uppvarvning.

Lillasyster Nga är också ledsen ikväll, trots att hon tidigare varit så glad för universitetsprovet. Hon vill inte säga varför, säger att det är huvudvärk, men jag känner igen slokande axlar och en purken underläpp.

Jag blir ledsen när jag inte förstår mig på dem och inte känner mig delaktig i deras gemenskap. När jag märker att de tycker att jag ställer för många frågor.

Jag ringer Giap, som alltid är glad. Inte heller han kan pigga upp mig. Han är så långt borta nu. 300 km är längre i Vietnam än i Sverige.

Så jag tar till mina filmer på datorn.

Det var regnigt på Ngocs countryside. Vi käkade nudelsoppa gjort på kräftspad till frukost. Jag är så fruktansvärt imponerad över alla konstigheter jag sätter i mig i detta landet. Inte för att kräftor är så konstigt, men det är ju sådant jag blankvägrar att äta hemma. Jag, Ngoc och brorsan sitter och tittar ut i regnet och pratar om världen. Brorsan berättar att han vill åka till Kalifornien för att hälsa på sin kusin i sommar men att han har svårt att få ett visum. Han undrar om det var några svårigheter för mig när jag åkte till USA och skamsen måste jag erkänna att det aldrig varit något problem att få visum till något land. Vi har det så mycket lättare än dem på många sätt. För de lyckligt lottade som på ett eller annat sätt har pengar nog att kunna åka utomlands faller det på ett sketet visum.

När regnet lättar lite tar brorsan med mig på moppen för att visa sin by. När jag får sitta nära, hålla om och sniffa på godluktande pojknacke medan håret och hjälmen, som alltid är litet för stor, blåser i fartvinden är det lätt att förstå varför jag älskar Vietnam.

Återigen vill jag inte se, vill jag inte förstå. Hur kan denna söta kille med snälla ögon som verkar vara så öm med både sin syster och sin mamma, är så upplyst om hur saker och ting och till och med diskar efter maten förvandlas till en som slår? Inte kan väl hans pappa, som är cirka en tvärhand hög och ett tvärfinger bred ens lyfta en hand mot mamman som är både yngre, större och starkare än pappan? Eller kanske just därför? Inte skulle väl denna stolta, vackra kvinna kunna finna sig i ett våldsamt förhållande? Det kan inte vara sant. Jag kan inte tycka så bra om människor, karlar, som slår.

På landet får jag höra både det ena och det andra som jag aldrig hört förr. Att jag har vackra läppar, att jag skulle kunna gifta mig med en restaurangägares son som är polis i Ho Chi Minh City, men det som tar priset är nog att jag ser rysk ut.

Innan vi återvänder till staden tar jag och Ngoc en tupplur. Hon berättar att hon saknar Sverige så mycket när hon sover bredvid mig, för jag har "samma parfym" som Sverige. Själv tycker jag att jag är lite halvsvettig, men hon säger att det luktar gott. Och precis som det gjorde i hennes lägenhet i Lund och på sjukhuset. Är det inte lustigt? Att jag har en Vietnam-doft som jag älskar och hon har en Sverige-parfym.

Jag återvänder till sjukhuset. Det känns bra att gå in i den mörka långa korridoren igen. I väntan på hissen är det samma oblyga stirrande på den udda blonda tjejen, vilket jag inte störs av. Det jag däremot störs av är den där gnistan av hopp som jag ibland ser i föräldrarnas ögon. Hopp om att det är just den där blonda tjejen som kan rädda deras sjuka barn. Maktlöshet är vad jag känner. "Rädda varenda unge" ekar i mitt huvud.

Seriöst nu. Hur många av er kan på rak arm säga vem som är längst av mig och Madde? Jag återvänder till onkologavdelningen och Ngoc frågar sina kollegor om de minns mig. Jo, det gör de, men var är den där längre tjejen? Oerhört roande. I Sverige är vi bara två pygméer som knallar omkring, i Vietnam är Madde "den längre tjejen".

Det känns helt okej att vara tillbaka och jag låter det kännas så. Jag vet att det är för att jag inte har sjukhuskläder på mig vilket gör att jag inte kan gå in i rummen och se allt det hemska, men så får det vara. Jag måste inte plåga mig till max jämt och ständigt. Måste inte vältra mig i misären. Jag nöjer mig med att se glada barn kuta omkirng i korridoren och kika blygt på den konstiga vita tjejen.

På väg ut passerar jag innergården som de höll på att plattsätta häromsistone. Nu är några lekställningar och rutschkanor på plats. Synd bara att de är inom lås och bom.

På kvällen går jag och lillasyster Hien på kvällsmarknaden. Jag köper nio par plastörhängen som säkert kommer att kejka inom några användningar, men det är ganska kul att pruta och de kostar nästan inga pengar alls. Hiens pojkvän ansluter och briljerar med en mycket bra engelska. Jag försöker utröna så mycket om deras förhållande som jag bara kan. Hur träffades de, hur ofta ses de nu, kan de kyssa varandra offentligt, var umgås de? Han verkar vara ännu en av dessa smarta, upplysta vietnamesiska killar som jag så gärna vill tro är bra människor. Sedan berättar han att Hien vill göra slut. Hon vill bo närmare sin familj och han har sin familj i Hanoi. Det är inte tu tal om att de skulle kunna bo ute på landet när hans familj finns i staden. Jag retas med honom och säger att en så ung och intelligent kille som han borde väl förstå att det där är trams. Han vill inte lyssna på det örat. Jag suckar.

Idag tog sötebrödsdagarna slut. Jag har brottats med den där som alltid hänger en i hasorna i Vietnam som inte är en fruktförsäljartant; nämligen etiken.

Det började med en tiggare vid sjön på min väg till poolen på Army Hotel på förmiddagen. Som jag önskar att det skulle ha slutat där.

När jag återvände till hotellet framåt eftermiddagen ville Binh ta med mig på kafé, vilket jag ju såklart inte sa nej till. Men lite förvånad blev jag allt när han räckte mig hjälmen, jag som trodde vi skulle gå runt hörnet. Det visade sig bli en färd runt hela halva Hanoi som jag ett tag trodde skulle sluta på någon av hångelbänkarna vid Ho Tay. Som att inte adrenalinpåslaget av den gifte Binhs ryckiga moppekörning var nog fick jag oroa mig för vilket avledningstal jag skulle sätta upp om han föreslog att vi skulle slå oss ner på någon av bänkarna som jag vet bara innebär trubbel.

Men där oroade jag mig allt i onödan, han ville ju "bara" ta med mig på middag med utsikt över solnedgång på Hanois största sjö. Binh hade vunnit på lotteriet dagen innan och ville fira med skaldjursmiddag. Jag fick dock inte säga till hans fru att han hade spelat, för det tycker hon minsann inte om. Hade hon blivit bjuden på denna middag hade hon kanske gillat det bättre, sa jag till honom, men det örat ville han inte lyssna på.

Med skaldjur menar vi förresten vita snäckor fyllda med slem, bruna snäckor fyllda med slem och mellanstora sniglar bestående av slem i skruvformat. Alla fångade i den brun-dyiga sjö vi hade framför oss. Milda makter vad jag fick hålla god min. Bara fyrtioprocentingt "vin" att skölja ner slemmet med dessutom och ingen Madde att lita till. Nej det var bara att intala mig att jag har en kanonmage som pallar det mesta och försöka svälja slemhelvetet utan att passera gå, det vill säga försöka sig på att tugga det.

Efter att ha genomlidit middagen, som förutom ångest över både mat och varför han satt där med mig medan hans fru jobbade på hotellet faktiskt innehöll mycket intressanta diskussioner om politik, sjukvård och framtidsplaner, kom jag tillbaka till hotellet med en klump i magen som upplöstes av hans frus "No problem, why you worry Malin?" och nästa hemskhet sköljde över mig.

Denna karl, som jag i och för sig alltid känt har haft en liten räv bakom örat och några ess i rockärmen men som jag för mindre än en timme sedan suttit och betraktat och tänkt att han är väldigt klok och upplyst för att vara vietnames är en kvinnomisshandlare. Men jag får inte gå ner och slå honom på käften och hata honom för det, för han är ändå en "good person" enligt den misshandlade och vore det inte för att varenda vietnamesisk man slår sin fru så skulle inte han göra det heller.

Många tårar senare sitter jag därför vid middagsbord nummer två för dagen med inte mindre än två bröder till hustrumisshandlare, den ena värre än den andra, konverserar något mindre än vanligt med de avskummen men agerar i övrigt som om ingenting hade hänt och känner mig som världens hemskaste människa.

För att jag inte vet vad jag ska göra åt det. För att jag bara inte vet bättre. För att den ena frun bönar och ber mig om det. För att jag inte vet vad som skulle hända om jag inte gjorde det.

Jag har tidigare förstått att situationen är sådan i Vietnam, men inte velat ta in det jag har läst. Jag ville, av alla människor, inte tro det om Binh heller. Han som är så medveten om hur konstiga vissa vietnamesiska traditioner är och vad Vietnam borde lära sig av västvärlden. Ändå blev jag inte fövånad. Bara oändligt ledsen.

Ledsen för Huong som har minimala chanser att skilja sig. Ledsen för mina systrar som kommer att giftas in till ett misshandlande äktenskap. Ledsen för att även Giap, som kan vara en av de mest sorglösa och glädjespridande människor jag vet, förmodligen kommer att slå sin blivande fru. Ledsen för alla de fina kärlekspar som sitter omslingrade på parkbänkarna och mopparna nere vid sjön och är gosiga med varandra som inom några år kommer att ha tappat allt detta vackra på några knytnävsslag.

I dag är det exakt ett halvår sedan jag och Madde lämnade Göteborg för Hanoi första gången. I KL möts jag av människor med munskydd och gummihandskar som screenar mig och min hälsodeklaration som jag har fyllt i. Vårt flygplan kom från New York via Stockholm till Kuala Lumpur. Svininfluensan hänger med andra ord i luften. Jag klarar dock hälsokontrollen, bara för att ställa mig vid gratis internet en liten stund. Fick jag inte flunsan på flyget så fick jag det väl av tangentbordet. Tänker på han som uppmanade mig att hålla mig ifrån "svinflunsan" och undrar om han kan liva upp min sommar.

Kuala Lumpurs flygplats är mycket fin och det lilla jag ser av Malaysia från alla gigantiska fönster ser vackert ut med lummiga kullar. Men inte känns det som det asien jag känner än så länge. Alldeles för städat, rent, organiserat och internationellt.

Jag strosar runt terminalen och passerar ett Starbucks. Självklart kommer jag att tänka på alla våra besök till Starbucks när vi var i NYC. Jag inser att det inte spelar någon roll hur långt bort i världen jag åker, jag kommer ändå att lyckas hitta saker som påminner mig om honom. Det är väl bara att acceptera; 4,2 år glömmer man inte i en handvändning. Jag ska bara lära mig att hantera det också.

Min senaste patient hade fastnat i sitt förflutna. Hon satt och ältade allt som gått fel och som hon hade gjort fel tidigare i livet mest hela dagarna. Jag vill inte bli som henne.

Vi går ner för landning i Hanoi och jag känner inte igen ett smack av omgivningarna. Den nervösa klumpen i magen känns dock igen. På Noi Bai vill männen med munskydd ta en temp i örat på alla ankommande. Det får de göra och jag får klartecken att passera. Besöker exakt samma toalett som jag gjorde för ett halvår sedan. Den går inte att låsa nu heller. Också väntan på bagaget är sig lik. Nervös, med en övertygelse om att det just denna gången har kommit bort. Precis som då.

Utanför tullen står de, mamma Huong och lillasyster Nga. Med världens största blombukett. Eller den största jag någonsin fått i alla fall.

Och från och med den stunden är allt sig likt igen. Det är samma Fiat, samma chaufför (om än med korta naglar nuförtin), samma tutande och galna körning. Det är moppar till höger och vänster, rishattar och vietconghjälmar om vartannat. Det är övertygelser om att jag är vacker som en blomma, Ngas lemon juice, Giaps busiga leende och Huongs fascination för min familj. I en halvtimme sitter hon och fingrar på mitt familjealbum och frågar om och om igen vem som är vem. Det är retsamma kommentarer på vietnamesiska att bli outgrundligt nyfiken på.

Innan middagen, som fortfarande serveras lagom till maten blivit kall då alla samlats strax efter sju, tar jag mig en stros ner till sjön. Det är lite spännande, ska jag hitta men framförallt hur kommer jag att hantera trafiken, livet och föroreningarna? Jag känner att det kan bli en make-or-break punkt. Tänk om jag hatar Hanoi denna gången. Men det gör jag förstås inte. Snarare är det så att lyckan bubblar inom mig när jag strosar vår vanliga stros ner till sjön.

Nedför gatan, förbi den lilla polisstationen, förbi kafét där vi drack kaffe med Binh någon av de första dagarna, vänster när gatan tar slut, sedan snabbt höger in på plåtslagargatan, vänster när man har den rosa nagelshopen framför sig, förbi Gecko där vi intagit mången middag, passerar de hiskeligt fula överkråmade buddhastatyerna, in på brädspel/fruktstundsgatan, över övergångsstället (hörochhäpna!) och solglasögongatan ner till Ho Hoan Kiem.

Och medan jag går där funderar jag intensivt på vad det är som gör att jag trivs så bra i denna stad. Hur kan man trivas i en stad där de breda trottoarerna upptas av motobikes, gatrännorna där man är förpassad till att gå är fyllda med sopor, man har tutande moppar och bilar runt sig hela tiden, moppetaxiförare skriker på en vid varje gathörn och fruktsäljartanter kan följa efter en i flera kvarter i hopp om att få sälja två bananer. I en stad där man konstant går och blinkar för att smogen sätter sig som ett dammlager över ögonen, där man går nedför en gata med olidligt höga ljudnivåer eftersom människor sitter och svetsar och slår plåt på trottoarerna och stanken från avlopp, sopor, eller varför inte tillagad hund slår emot en i tid och otid.

Nej, jag har ärligt talat rätt svårt att förstå varför jag trivs så i denna stad. Det kan ju inte bara ha att göra med att man kan flörta med varendaste asiatiska man man möter om man är på det humöret. Kanske ligger det i att man aldrig känner sig ensam, alltid påpassad. Kanske är det den där odefinierbara söta doften som fanns både på sjukhuset, runt sjön och i min lillasyster Nga som jag hade glömt men återupptäckte nere vid sjön i eftermiddags. Det är väl något allrengöringsmedel de använder.

För mycket tid att vara nervös på, för lite tid att leka med barnen på morgonen.

Bror säger att det är den bästa känslan att vara på väg till flygplatsen, men idag känner jag det inte. Vet inte varför. Är jag för nervös, tycker jag inte att det ska bli kul, vet jag inte vad jag ska göra i Hanoi?