Ordbajseri

Ibland undrar jag om det inte är lättare att vara vietnames ändå. Jag fattar att de inte har allt av det vi västerlänningar kallar förnödenheter och jag inser att de jobbar som tokar. De lever hårda liv. De blir slagna av sina män, de kan inte gifta sig med flickan de älskar för att de inte har tillräckligt med pengar, eller för att deras stjärntecken inte matchar. De lever i dålig luft eller på litet mat.

Men ändå. Tänk att få slippa det där dåliga samvetet av att ha ”lyckan” att vara född i västerlandet. Att slippa känna skuld för att jag, den svenska studenten, kan låta dem massera mig i två timmar. Att jag kan äta en middag som kostar lika mycket som lillasyster Ngas månadsavgift till universitetet, om hon kommer in. Att jag, som ”underbetald” sjuksköterska, tjänar mer på en månad än de gör på flera år.

Självklart betalar jag åtminstone hälften av ölen och taxiresorna när jag går ut med Giap. Självklart kommer jag att hjälpa Nga med universitetsavgifterna om jag hittar ett bra sätt att transportera pengar på. Men ändå kommer det aldrig att vara nog. Jag vill vara deras jämlike. Och det blir jag aldrig.

En västerländsk man erbjöd mig häromkvällen ett jobb som engelsklärare för universitetsstudenter. Han försökte värva mig bland annat genom att skryta om de korta arbetstiderna och den höga lönen, runt 2000 dollar per månad tror jag det var. Han försökte få mig att förstå vilket lyxliv man kan leva med den sortens pengar på fickan i Hanoi. Jag blev mest äcklad av honom. Inte bara för att jag inbillade mig att han hade ett snedvridet intresse för mina småsystrar och att han med en konstig ton antydde att studenterna skulle uppskatta mig i och med mitt utseende eftersom där bara var manliga lärare för tillfället.

Hur skulle jag kunna se mina systrar och bröder i ögonen med en sådan lön i deras land? När de frågar mig hur mycket jag tjänar hemma i Sverige svarar jag sanningsenligt men med stor skam. Då kan jag åtminstone motivera det med att det är så pass mycket dyrare att leva och bo i Sverige. Hur skulla jag kunna motivera en sådan lön i deras land? Med mitt blonda hår?

På eftermiddagen sitter jag bakom syster Ngoc på moppen genom vad jag låtsas är fredagseftermiddagstrafik men egentligen vet inte alls är någon rusningstrafik. Nåväl, rusningstrafik ellr inte, så andas jag i alla fall i mig hiskeliga mängder grus, damm och avgaser. Det är då jag hittar en förklaring till att jag trivs så bra i Hanoi. Man blir ju hög av all kolmonoxid. Går omkring i ett ständigt rus.

Återigen möts jag av sann vietnamesisk värme och gästfrihet. Två vietnamesföräldrar som ingen engelska kan men ler med hela sina auror ändå och proppar i mig banan efter banan efter mango efter jello efter päron efter persika, ja ni fattar. En vietnamesbror som har längtat efter att få öva sin engelska och pratar kvällen igenom.

Kvällen ja, som nästan slutade innan den hade börjat. Vi anlädde till Ngocs familj vid sjutiden. Halv åtta hade vi hunnit dricka te när Ngoc säger: Now we go to bed. Nog för att jag vet att de lägger sig väldigt tidigt på landet, men halv åtta? Och ingen middag hade jag ju fått heller. Jag som kämpar nog med tidsskillnaden och sällan somnar innan 01-02 blev något orolig. Men jag duschade som Ngoc visade mig och sedan satte jag mig i min pyjamas, trosor och linne, på sängkanten och väntade på att hon själv skulle duscha klart. Ngoc blev något förvånad när jag satt så avklädd då hon kom för att säga att det var dags för middag. "Bed" och "bath", inte så lätt att höra skillnad ju...