Ordbajseri

Det var regnigt på Ngocs countryside. Vi käkade nudelsoppa gjort på kräftspad till frukost. Jag är så fruktansvärt imponerad över alla konstigheter jag sätter i mig i detta landet. Inte för att kräftor är så konstigt, men det är ju sådant jag blankvägrar att äta hemma. Jag, Ngoc och brorsan sitter och tittar ut i regnet och pratar om världen. Brorsan berättar att han vill åka till Kalifornien för att hälsa på sin kusin i sommar men att han har svårt att få ett visum. Han undrar om det var några svårigheter för mig när jag åkte till USA och skamsen måste jag erkänna att det aldrig varit något problem att få visum till något land. Vi har det så mycket lättare än dem på många sätt. För de lyckligt lottade som på ett eller annat sätt har pengar nog att kunna åka utomlands faller det på ett sketet visum.

När regnet lättar lite tar brorsan med mig på moppen för att visa sin by. När jag får sitta nära, hålla om och sniffa på godluktande pojknacke medan håret och hjälmen, som alltid är litet för stor, blåser i fartvinden är det lätt att förstå varför jag älskar Vietnam.

Återigen vill jag inte se, vill jag inte förstå. Hur kan denna söta kille med snälla ögon som verkar vara så öm med både sin syster och sin mamma, är så upplyst om hur saker och ting och till och med diskar efter maten förvandlas till en som slår? Inte kan väl hans pappa, som är cirka en tvärhand hög och ett tvärfinger bred ens lyfta en hand mot mamman som är både yngre, större och starkare än pappan? Eller kanske just därför? Inte skulle väl denna stolta, vackra kvinna kunna finna sig i ett våldsamt förhållande? Det kan inte vara sant. Jag kan inte tycka så bra om människor, karlar, som slår.

På landet får jag höra både det ena och det andra som jag aldrig hört förr. Att jag har vackra läppar, att jag skulle kunna gifta mig med en restaurangägares son som är polis i Ho Chi Minh City, men det som tar priset är nog att jag ser rysk ut.

Innan vi återvänder till staden tar jag och Ngoc en tupplur. Hon berättar att hon saknar Sverige så mycket när hon sover bredvid mig, för jag har "samma parfym" som Sverige. Själv tycker jag att jag är lite halvsvettig, men hon säger att det luktar gott. Och precis som det gjorde i hennes lägenhet i Lund och på sjukhuset. Är det inte lustigt? Att jag har en Vietnam-doft som jag älskar och hon har en Sverige-parfym.

Jag återvänder till sjukhuset. Det känns bra att gå in i den mörka långa korridoren igen. I väntan på hissen är det samma oblyga stirrande på den udda blonda tjejen, vilket jag inte störs av. Det jag däremot störs av är den där gnistan av hopp som jag ibland ser i föräldrarnas ögon. Hopp om att det är just den där blonda tjejen som kan rädda deras sjuka barn. Maktlöshet är vad jag känner. "Rädda varenda unge" ekar i mitt huvud.

Seriöst nu. Hur många av er kan på rak arm säga vem som är längst av mig och Madde? Jag återvänder till onkologavdelningen och Ngoc frågar sina kollegor om de minns mig. Jo, det gör de, men var är den där längre tjejen? Oerhört roande. I Sverige är vi bara två pygméer som knallar omkring, i Vietnam är Madde "den längre tjejen".

Det känns helt okej att vara tillbaka och jag låter det kännas så. Jag vet att det är för att jag inte har sjukhuskläder på mig vilket gör att jag inte kan gå in i rummen och se allt det hemska, men så får det vara. Jag måste inte plåga mig till max jämt och ständigt. Måste inte vältra mig i misären. Jag nöjer mig med att se glada barn kuta omkirng i korridoren och kika blygt på den konstiga vita tjejen.

På väg ut passerar jag innergården som de höll på att plattsätta häromsistone. Nu är några lekställningar och rutschkanor på plats. Synd bara att de är inom lås och bom.

På kvällen går jag och lillasyster Hien på kvällsmarknaden. Jag köper nio par plastörhängen som säkert kommer att kejka inom några användningar, men det är ganska kul att pruta och de kostar nästan inga pengar alls. Hiens pojkvän ansluter och briljerar med en mycket bra engelska. Jag försöker utröna så mycket om deras förhållande som jag bara kan. Hur träffades de, hur ofta ses de nu, kan de kyssa varandra offentligt, var umgås de? Han verkar vara ännu en av dessa smarta, upplysta vietnamesiska killar som jag så gärna vill tro är bra människor. Sedan berättar han att Hien vill göra slut. Hon vill bo närmare sin familj och han har sin familj i Hanoi. Det är inte tu tal om att de skulle kunna bo ute på landet när hans familj finns i staden. Jag retas med honom och säger att en så ung och intelligent kille som han borde väl förstå att det där är trams. Han vill inte lyssna på det örat. Jag suckar.