Epilog
Noi Bai.
Jag har inte orkat dagboka sedan jag fick reda på att Giap, den broder jag minst trodde skulle kunna slå sin kvinna, köper prostituerade. Giap var lite av mitt hopp för de kommande generationernas vietnamesiska kvinnor. Så visar han sig vara en skit han också. Mitt mod sjönk med honom.
Jag har fått reda på mer än jag hade önskat om Vietnam på denna resan. Jag känner mig tyngd på många sätt. Och inser min blåögdhet. Eftersom jag aldrig blivit rånad, lurad eller av med någonting alls under alla mina resor har jag, något självgott, ansett mig vara en smart resenär som ser igenom bluffar och inte går att lura så lätt. Jag förstår nu att jag är väldigt blåögd i min tro på människorna ikring mig. Jag vill inte se det onda hos människor, bara det goda.
Jag vill inte se den misshandlande sidan av Binh, jag vill se honom krama om och leka med sina barn. Jag vill inte höra honom be om ursäkt till sin familj för att han spöade upp sin kvinna inför hela byn förra gången han var på besök.
Jag vill se Giaps glada ögon och leende och höra hans alldeles säregna sätt att säga "Excuse me". Jag vill inte tänka mig honom betala för att använda någon annans kropp för sin egna njutning, hur nu ågot sådant kan vara en njutning. Jag vill tro honom när han säger att han är en bra människa och att han aldrig skulle göra något sådant, men samtidigt ser jag ingen anledning till att mina systrar skulle ljuga för mig.
Å andra sidan är Vietnam, framförallt annat, en ständig kamp om vem man ska tro på. Ska jag tro på Huong när hon onyanserat kastar agg över sin man? Eller ska jag tro Nga, som visar en annan sida av problemet? Ska jag tro det Giap säger om Tuan eller det Tuan säger om Giap? Alla har de sina anledningar att ha olika versioner. De vill vinna sympatier. De vill inte vanära sin chef. De vill inte att jag ska veta sanningen.
Min ena hand, som lekt med vietnameshår hela förmiddagen, luktar Vietnam. Jag snusar på den och drömmer mig tillbaka, fastän jag ännu inte åkt. I min andra hand har jag Leppe, som luktar Sverige. Jag snusar på honom och han luktar gott han med. Vet inte vilket ben jag ska stå på. Och jag behöver inte bestämma mig än.
Jag är glad för att ha lärt mig så mycket mer om Vietnam, men det har gjort mina känslor för landet mer tvetydiga. Mer än någonsin hatar jag det samtidigt som jag älskar det. Igår kväll var jag mer än redo att åka hem. Idag vill jag stanna. Så pendlar det. Jag hatar de kvinnomisshandlande männen, jag älskar att flörta med de mörkögda männen. Jag älskar att det alltid är folk ute på gatorna, ibland hatar jag att behöva traska runt bland soporna i gatrännan.
Att lämna min lillasyster är det värsta av allt. Om jag får reda på något ont om henne så går min värld sönder. Hon är bland de finaste människor jag vet, mitt goda hjärta på en piedestal. Det verkar ju dock som att de vietnamesiska kvinnorna har fått all moral som männen saknar, så att något ont om henne skulle nå mitt medvetande finner jag otroligt.
Vi gråter båda två när vi skiljs åt, trots att vi sa att vi inte skulle. Men det gör så otroligt ont i hjärtat att inte veta när vi kommer att ses igen.
Hanoi - Kuala Lumpur
Ingen gråt när vi lyfter över risfälten den här gången. Tur var väl det, för jag hade ju ändå ingen Madde som kunde trösta mig. Det känns okej att åka. Det har varit intensiva veckor och jag känner mig trött på många sätt. Skulle, som vanligt, behöva en semester efter semestern. Några veckor att tänka över allt jag upplevt. Men det hinns inte med, det är opponering och examen och nytt jobb och det är nog för det bästa. Att ta det pö om pö.
Jag är ledsen att lämna min syster och även resten av familjen, men jag känner ro i kroppen den här gången. Nu vet jag att det går att komma tillbaka. Om jag vill och om jag orkar, så är Hanoi inte längre än ett dygns resa bort.
Känner mig nöjd med att jag åkte. Att det var väl investerade sju tusen kronor för min sinnesfrid. Det finns förstås alltid fler saker man hade velat göra och mer man hade kunnat uträtta, men i stort har jag fått det jag kom för. En till tugga av Hanoi och Vietnam.
Stundtals har den smakat beskt som det gröna teet man blir serverad när man kommer på besök i landet. Men stundtals smakade den lika sött som min nya favoritfrukt som ser ut som en slät passionsfrukt med en vitlök i sig och på vietnamesiska heter nåt liknande [maan kå:t].
Jag kommer att sakna att ligga tätt omslingrad på sängen med lillasyster, smeka hennes mjuka hår och drömma om framtiden tillsammans. En framtid i Sverige, med män som inte slår oss. Eller en framtid i Hanoi i delad lägenhet; hon som student och jag som sjuksköterska.
Jag kommer att sakna att gå ner till sjön med mina flickor, alla hand i hand och på en bred rad i den täta trafiken. Skratta och prata om pojkar.
Jag kommer inte att sakna att känna mig utanför när de pratar vietnamesiska om mig utan att vilja förklara vad de säger. Jag kommer inte att sakna dålig stämning på hotellet och att på helspänn lyssna till Binh och Huongs bråk, beredd att rusa ner om han tar till våld. Jag kommer inte att sakna att försöka tolka dubbla signaler och kulturkrockar.
Kuala Lumpur.
Det är först när jag återvänder till KLIA som jag inser att jag förändrats under de här tio dagarna. Att jag faktiskt har hunnit lära mig mycket fastän jag bara var där en ganska kort stund. Inte bara har jag lyckats lära mig flera gånger mer vietnamesiska än förra gången, men om vietnamesisk kultur och, för att dra till med en riktig reseklyscha; mig själv.
Jag förstår nu att det inte har varit någon "vanlig" semesterresa, utan lika mycket en resa inom mig själv. Jag trodde själv inte att tio dagar hit eller dit skulle kunna påverka mig så mycket, men när jag ser samma Starbucks som förra gången jag var här känner jag att något är annorlunda. Jag är annorlunda. Kan inte riktigt sätta fingret på vad än, men något är det.
Min hand har, efter flera handtvättar, tappat sin doft av det söta, vaniljdoftande från Nga och billig herrparfym från Tuan. Det är okej. Som Nga skrev i ett sms när jag var på väg till flygplatsen: "very far from VNAM to SWEDEN but in my heart you are always near, my sister." Jag känner inte samma panikartade sorg och saknad efter dem den här gången, för jag vet nu att vi alltid kommer att hålla kontakten.
När klockan närmar sig sju, vietnamesisk tid, slår jag mig ner på O´Briens för att äta en macka. Tar en med extra mycket ost och när jag ska till att ta första tuggan tänker jag: åh vad gott det ska bli med ost. Det är det inte. Någonting smakar beskt och det känns processat och här är en tanke jag aldrig trodde att jag skulle tänka: jag saknar min risskål. Jag saknar färska, krispiga grönsaker. Jag saknar min vietfamilj vid middagsbordet och undrar om de har hunnit samla ihop alla ännu.
Bakom mig på planet hit satt en dansk familj med tre ungar som stojjade, skrek och grinade mest hela tiden. Fastän jag försökte mitt bästa för att inte störa mig på dem; för de är ju bara barn och deras föräldrar är ju bara föräldrar och de vill ju inget illa trots att mamman pratar med sin stolsgranne med flera gånger för hög ljudvolym kan jag inte hjälpa att bli lite less när ungen ömsom sparkar mig i ryggen och ömsom rycker i mitt ryggstöd och inte slutar hur mycket hans pappa än tjatar på honom.
Mina tankar går till Phuong Anh, som jag träffade ute på landet hos sina farföräldrar igår, och hur många storlekar hon krympte när hennes farfar röt åt henne för att hon lekte med risskålarna innan vi hade börjat äta. Hur hon ryggade tillbaka och tappade sin gnista i ögonen. Gick och gömde sig i ett hörn och grät. Att hon får annat än hårda ord mot sig när vi inte är där var nog inte en långsökt tanke. Vet inte vad jag ska tänka. En gyllene medelväg?
