Pepp pepp peppar
Att få ett stipendium är att få bekräftelse. Det är en klapp på axeln, en push i ryggen: Vi tror på dig, vi tycker om vad du gör, vi vill ge våra pengar till dig. För att vi tycker att ditt arbete är viktigt. Jag har fått några olika stipendium sedan mina första resebidrag under gymnasietiden, men jag har aldrig stannat upp och reflekterat över vad det innebär. Tagit både pengarna och mig själv för givna. Inte tänkt på vilken handling det är att ge någon annan pengar för att denne ska kunna göra något som givaren tror på.
Vår förberedelsekurs för Minor Field Studies, även känt som mitt 25 000:- stipendium från Sida, inleddes i torsdags med att jag och 29 andra blivande MFS:are gratulerades till att vi lyckats bli beviljade stipendiet. Först då, men även i kombination med att andra personer i min närhet de senaste dagarna fört fram vilken bedrift jag gjort som faktiskt fått mina stipendier - att jag faktiskt jobbat för det, slank poletten ner om vilken ära men även bedrift det är att få ett stipendium. And it felt good.
Att sitta med ett gäng begåvade, vackra, självsäkra studenter och MFS:are från alla olika institutioner och städer i landet och med planer på resor till alla olika utvecklingsländer i världen, och känna shit va smarta de är - vad mycket bra de har att komma med och samtidigt inse att jag har en plats i detta gäng också... Det känns också bra. De är duktiga, de är ambitiösa, de är vältaliga - men det är jag också. De har fått ett MFS-stipendium och det har jag också.
Alla ska vi åka ut till utvecklingsländer runt om i världen. Någon till Nicaragua, en annan till Ghana, två stycken till Kina. Jag till Vietnam. Vi har olika mål, vi ska göra olika studier, vi har olika utbildningar i botten. Vi förenas i en strävan om att göra världen till en bättre plats. Vare sig det handlar om att studera oral hälsa i Zambia eller radikala feminister i Bolivia. Eller omvårdande kommunikation i Vietnam. Det är en så fantastiskt dynamisk och inspirerande miljö att bevista i två dagar. Jag känner hur jag blir gladare, starkare och smartare för varje andetag luft jag tar i dessa människors närvaro.
Jag åker till Vietnam om tre dagar. Och jag ska ha det så bra. Jag har många bakom mig som tror att det kommer bli bra, att jag kommer uträtta något gott. I detta nu känner jag det också. Fan vilken bra grej jag gör.
And it feels good.
Vår förberedelsekurs för Minor Field Studies, även känt som mitt 25 000:- stipendium från Sida, inleddes i torsdags med att jag och 29 andra blivande MFS:are gratulerades till att vi lyckats bli beviljade stipendiet. Först då, men även i kombination med att andra personer i min närhet de senaste dagarna fört fram vilken bedrift jag gjort som faktiskt fått mina stipendier - att jag faktiskt jobbat för det, slank poletten ner om vilken ära men även bedrift det är att få ett stipendium. And it felt good.
Att sitta med ett gäng begåvade, vackra, självsäkra studenter och MFS:are från alla olika institutioner och städer i landet och med planer på resor till alla olika utvecklingsländer i världen, och känna shit va smarta de är - vad mycket bra de har att komma med och samtidigt inse att jag har en plats i detta gäng också... Det känns också bra. De är duktiga, de är ambitiösa, de är vältaliga - men det är jag också. De har fått ett MFS-stipendium och det har jag också.
Alla ska vi åka ut till utvecklingsländer runt om i världen. Någon till Nicaragua, en annan till Ghana, två stycken till Kina. Jag till Vietnam. Vi har olika mål, vi ska göra olika studier, vi har olika utbildningar i botten. Vi förenas i en strävan om att göra världen till en bättre plats. Vare sig det handlar om att studera oral hälsa i Zambia eller radikala feminister i Bolivia. Eller omvårdande kommunikation i Vietnam. Det är en så fantastiskt dynamisk och inspirerande miljö att bevista i två dagar. Jag känner hur jag blir gladare, starkare och smartare för varje andetag luft jag tar i dessa människors närvaro.
Jag åker till Vietnam om tre dagar. Och jag ska ha det så bra. Jag har många bakom mig som tror att det kommer bli bra, att jag kommer uträtta något gott. I detta nu känner jag det också. Fan vilken bra grej jag gör.
And it feels good.
Kommentarer
Postat av: Arvd
Det kommer att finnas sorg för att du inte är i Göteborg i alla fall syster. Men stolthet med. Tänk att du ska dit! Att du får stipendier och förtroende är ingen förvåning för oss som pluggat med dig i tre år, vi har väl alltid sagt att det kommer att bli något stort av den där Malin. kram på dig!
Trackback
