Ordbajseri

Jag skäms lite för att skriva detta, och just därför tänker jag att jag måste göra det.

Jag fick mig en helt ny erfarenhet igår kväll. Dödsångest. Jag skulle vilja påstå att jag sällan stressar upp mig över sjukdomar, har alltid haft tillit till att min kropp kan stå pall för det mesta. Inga drag av hypokondrism, även om jag någon gång efter att ha fått föreläst för mig i tre timmar om elektrolytbalanser fått för mig att jag känt lite stickningar i hjärtat. Men det har alltid gått över inom några minuter och jag har kunnat resonera bort det med logiskt tänkande.

Igår kväll var en helt annan sak. Det började med att min ingifta moster på eftermiddagen påpekade i all välmening att jag har lite kassa luftvägar när hon hörde om mina svin-symtom. Något jag i och för sig vill bestrida, att de tätar ihop sig när jag kommer för nära pälsiga pälsdjur och att jag har lite halv-astma, som jag hellre vill skylla på dålig kondis för att det i så fall är något jag kan göra något åt, är väl inget att tala om. Ändå låg det där och malde under eftermiddagen och kvällen och inte blev det bättre när jag läste om den åttaåriga flickan i Torneå som dog i sömnen av svinis, utan att tillhöra någon riskgrupp. Jag skämtade med Marie om att hon kanske hittar mig död i sängen här någon morgon framöver. När det blev dags att lägga sig skickade jag ut några skämtsamma sms om att det är dags att säga det där som annars aldrig blir sagt, skulle jag inte vakna idag.

Febern, som enligt min subjektiva bedömning hade varit i stigande under kvällen, fortsatte att stiga när jag hade lagt mig och jag, som bara en stund tidigare sturskt hade hävdat att jag väldigt sällan hade haft feber och aldrig någonsin hade haft feberhallucinationer, började få konstiga tankar. Jag kunde förstå att min rädsla för att inte vakna nästa morgon egentligen var helt ologisk, men samtidigt var den för mig verklig nog för att jag inte skulle våga stänga ögonlocken. Jag upplevde, halvt i drömmens värld på något udda sätt, hur mina luftvägar drog ihop sig som de gör när jag reagerar på pälsdjur och hur jag inte reagerade över det eftersom jag låg och sov. Alla människor jag såg i mina fantasier/drömmar/hallucinationer var formade som bokstaven H. Min tvilling Claes såg särskilt rolig ut i H-formen.

Och samtidigt som denna dödsångest fick mig att svettas och vrida och vända mig minst lika mycket som febern i sig började jag tänka på patienter som jag vårdat. Hur de måste ha levt med den här dödsångesten på ett sätt som jag aldrig tidigare hade förstått. Som jag kanske medicinerat bort med sömntabletter enligt generella ordinationer, istället för att våga möta den ångest de kände. Jag tänkte på frun till mannen som låg i flera veckor och svävade mellan liv och död på avdelningen. Hur motvillig hon måste ha varit till att stänga ögonlocken av rädsla för att han inte skulle finnas där längre när hon vaknade. Och mitt i all ångest och rädsla över att inte få vakna upp nästa morgon precis som alla de andra barnen kunde jag känna en märklig tacksamhet över att få vara med om detta helvete jag gick igenom. För att jag fick ännu en erfarenhet som kanska kan göra mig till en bättre sjuksköterska för mina kommande patienter.