Vietnam 3: Att köpa en moppe

Min första idé om att hyra en moppe månadsvis ratades ganska snabbt av mig och mina nyfunna vänner på HMU då det blir en bra bit dyrare än att köpa en för att sedan sälja den ett halvår senare. Det blir ju lite mer av en spänning i att man inte vet vad priset blir förrän man säljer den, men vi gillar ju att chansa lite! Alltså är jag ute on the market for motos.

 

Man måste tydligen bestämma sig för vilken sorts moppe man vill ha. Och för att kunna göra detta måste man förstå skillnaden mellan alla de olika sorter. Moppe som moppe trodde jag. Ack så fel man kan ha. Chanh och Trung spenderade nästan hela lunchen igår med att försöka förklara de olika sorterna för the Swedish Blonde. Till slut gav de upp och sa; ”kom med, vi går ut och tittar på några moppar”. Poletten trillade ner.

 

Vill man ha en scooter, som är lättare att köra men något dyrare eller en ”automatic geared” som är billigare men lite trixigare att köra? En scooter är lite mer av en statussymbol, vilket kan vara lämpligt om man jobbar som lärare på Hanoi Medical University. Dessutom är de ju rent estetiskt snyggare och, inte att förglömma i detta landet, lättare att köra i högklackat.

 

Och var ska den vara tillverkad? Helst Japan förstås, det är kvalitetsgrejer det. Och inte så lätt att byta ut delar på till vietnamesiskt skräp (det här är vietnamesernas egna utsagor, inte mina påhitt). Attila-moppar är billiga – men så är de tillverkade i Vietnam också. Svårt att få tillbaka pengarna på en sådan när man säljer den ett halvår senare. Med kvaliteten från Japan stiger ju också priset förstås, och därmed risken för att kunna förlora mer pengar när man ska sälja den. Köper man en japan för 15 miljoner dong så är det ju mer pengar att ligga ute med än en vietnames för 10 miljoner dong. Å andra sidan är chansen större att få tillbaka mer pengar om man säljer en Yamaha.

 

Sedan är ju frågan vem som ska köpa den. Klart som Pho-spad går ju priset upp en bra bit om det är den lilla svenska flickan med den presumtiva tjocka plånboken som dyker upp för att göra affär än om Trung agerar bulvan. Å andra sidan gäller det ju att kunna lita på att denna Trung inte lägger på någon miljon till sin egen kassa.

 

På förmiddagen tog jag och Chanh, som jag litar på och som verkar ha satt alla sina andra arbetsuppgifter åt sidan denna vecka för att helt och fullt ägna sig åt mig, oss en tur till the Moto Market. Första gången för både mig och Chanh. Som det mesta annat, var det en upplevelse. Inte alltför ofta en blond tjej ska handla en moppe på den marknaden kan jag tala om. Vi tittade på Attilas och Yamaha, på Honda och på tjing-tjong namn. På automatic geared och på scootrar. Jag tittade mest på färger och former jag. Och mörka vietnamesiska ögon.

 

Chanh gjorde mig uppmärksam på ännu en ack så viktig aspekt. Registreringsskylten. Hade jag inte en tanke på! Hade som sagt nog med det där med modeller och växlar och miljoner och färger. Men registreringsskylten. Det måste ju vara bra siffror! 8 och 9 är bra siffror, exempelvis. Sen är det ju bra om numrena är i stigande följd. Som en vi tittade på till exempel. Den hade sifferföljden 4579. Mycket bra. Stigande ordning och dessutom en nia. Men så var det en dyr Yamaha också.

 

Längre in på marknaden, när vi nästan hade gett upp för att priserna blev så höga av mitt blonda hår, hittade vi en silverfärgad tjiongtjong-moppe. Som var som en Yamaha fast ändå inte på något sätt. Chanh var mycket glad i denna eftersom hans fru har en likadan som har funkat bra. Jag stod som ett annat fån och nickade och funderade väl egentligen mest på vad killarna i stånden ropade efter mig. På registreringsskylten hade den både en nia och en åtta, men de sista siffrorna var 1591. Det kan inte vara bra tänkte jag. Men se så fel man kan ha. Att det börjar och slutar på en etta, det är tydligen bra. Och 1+5+9+1 blir 16 och 16 minus 10 (var nu det kom ifrån) blir sex och sex är en bra siffra. Go figure alltså.

 

Först skulle gubben ha 16 miljoner för den, men det var på den tiden när han trodde att Chanh ville ha en miljon av kakan. När Chanh förklarade att han var min pojkvän, ja mycket ska man vara med om, så sjönk priset till 15 miljoner.

 

Men han bjöd in oss på thé i hans verkstad och vet du Madde, jag börjar nästan tycka att det där äckelthét är gott. Fara och färde. Han hade en tumme borta och jag drog snabbt, den kanske något förhastade, slutsatsen att han skadats i kriget. Vad vet väl jag, han kan väl lika gärna ha blivit av med den i verkstan. Men kämpat i kriget hade han och även studerat i Ryssland i fyra år. Så han förstod sig på utlänningar, påpekade Chanh. Gubben erbjöd sig att köpa tillbaka moppen i maj för 13 miljoner och han bjöd även hem oss till sitt hem. En pålitlig karl, tycker både jag och Chanh. Vilket bekräftades ytterligare när jag sa att jag ville fundera lite på det och han inte hetsade om att jag ska köpa den på en gång. Kan mycket väl bli så att en-tumme-gubben blir den lyckliga att göra affär med lilla blonda flickan. Efter att vi har kollat in hans hem förstås. Det låg enligt utsago nära stans finaste hotell, så lite lur blir jag ju på att denne gubbe tjänar goda pengar på sina moppe-affärer. Då lär ju inte jag göra det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0