Vietnam 4: Nu med moppe!

På fredag eftermiddag, efter raiden till moto market, bestämde jag och Chanh oss för att lugna oss lite med moppe-köpandet. Ta en vecka och fundera över modeller, dollars och registreringsskyltar. Senare på kvällen ringde Binh och meddelade att han är på väg till Laos inom de närmaste dagarna och därför hade intensifierat sökandet efter lämplig moppe. Jag hämtar upp dig mellan sju och nio imorgon bitti, så äter vi frukost innan vi tittar på moppen, sa han innan han helt sonika la på luren. De är roliga på det sättet, vietnameserna. De säger inte hej då, de bara lägger på när de har sagt det de ville. Fair enough.

 

Vid tio imorse dök han upp. Utan extrahjälm till mig. Sicken tur att Dr Chanh har försett mig med en sådan då! Förutom hjälm har den gode doktorn även tömt sina kontorsskåp på: en sax, tre kollegieblock, en datorväska, en kniv, en flarra rödvin, tre omvårdnadsböcker, chokladkex, en halv tuggummipåse, två kilo utskriftspapper samt en påse thé. Så mig går det ingen nöd på ska ni tro!

 

Till frukost åt vi någon slags riskaka med färska örter, dipsås och stekta ägg. Jag förstår inte hur det kommer sig att jag nu tycker att all mat är så god när jag tyckte att den var så äcklig tidigare. Har väl vant mig vid att tugga på köttbitar som till 78% består av fett och senor. Lasta i mig ris. Och, framförallt, inte fråga vad oidentifierbara köttbitar är gjorda av.

 

Idag tittade jag på medan systrarna på hotellet slaktade tre fåglar på toalettgolvet. En toalett som inte har den högsta hygieniska standarden till att börja med, bör man väl tillägga. Jag trodde att de skulle snurra runt deras halsar och sedan skära av strupen, som man sett på tv. Istället skar de ett jack nånstans i bröstet och jag, med en nyfiken vietnamesunge på vardera arm, såg livet rinna ur den lilla fågeln i samma takt som blodet droppade ner i matskålen. Vilken annorlunda värld detta är. Och vilket under det är att min mage inte har gått bananas ännu.

 

Efter lunch var det dags för mig och Binh att åka iväg och testa min röda Honda sport som alls icke hade optimala siffror på registreringsskylten, då sådant tydligen inte är viktigt för vietnameser. Endast rika människor sysslar med sånt, de köper de bra siffrorna, påpekade Huong. Jag åkte bak och tyckte att min moppe lät lite skramlig när Binh plötsligt stannar vid trottoarkanten. ”Now you try”. Är människan från vettet eller? Ska jag lära mig köra moppe mitt i den helt galna stadstrafiken? Nej han hade ju stannat på en lite lugnare gata, med förhållandevis lite och lugn trafik. Förvisso. Var ju bara den detaljen att den var enkelriktad. Så när jag kommer till vägs ände fanns inget annat att välja på än att ge sig ut bland de andra fem miljoner mopparna. En sväng runt kvarteret. Som gick över förväntan, måste jag säga. Även om jag var segare på att växla upp än både far min och Tommy kombinerat, vilket inte vill säga lite. Svårt att höra när moppen vill ha nästa växel.

 

Efter att Binh haft en grundlig genomgång kring vilka detaljer som måste ordnas, såsom kedja som ska spännas och bränslemätare som ska korrigeras, sattes priset till 8 miljoner dong. Knappa fyratusen svenska loppor. Hur många miljoner som går ner i hans ficka kan man la fundera över, för jag tror knappast att han smällde i säljaren, hans kusin, att jag var hans flickvän likt Chanh gjorde på marknaden igår. De dongen han tar kan han dock ha, tänker jag. För en hel dag av dealande och testande och thédrickande och flera dagar dessförinnan av runtringande till presumtiva säljare. Klart mäklaren ska ha sig en slant.

 

Var lite orolig för hur Dr Chanh skulle reagera när jag köpt moppe genom andra kanaler efter att han lagt en halv arbetsdag på att ta mig till moppemarknaden och åtskilliga arbetstimmar på att surfa efter moppar. ”Ok, at Monday lunch we will clean u moto, that mean, a big party.” Nga kulturöversatte. När någon köper något nytt, typ moppe, bil, tv, hus, så åligger det denna person att dra ihop ett stort partaj med mycket mat och dricka för de närmast sörjande och fan och hans moster. Där nyblivne ägaren står för allt. Lustiga traditioner har de, annat kan inte sägas.

 

När köpet var klart var det dags för tjejerna att roa sig lite också, tyckte vi. Det gör man bäst genom att ta en promenad runt sjön. Lillasyster Nga var stajlad till tänderna av en koreansk hotellgäst och redo att leta upp en karl runt sjön. Dags för syster att hitta sig en man att gifta sig med, med sina lastgamla 23 år börjar hon bli alldeles för gammal för att vara singel. Men utan att ta med sig barnen har Huong inget tillstånd av Binh att ta en tur runt sjön. Så vi tänkte maska oss ut genom att försvinna åt olika håll, allihopa samtidigt. Men just när öppningen fanns var Nga missing in action. Tillfället rann oss ur händerna, Huong fick stanna hemma och ta hand om ungarna och jag och lillasyster fick själva gå ner till sjön.

 

Vilken fröjd det är att vara människorna jag håller så nära mitt hjärta geografiskt nära också. Och vad det skär i mitt hjärta när Nga berättar hur hennes mamma sliter hemma på gården nu när pappa jobbar uppe i Lao Cai för att Nga och hennes bröder ska kunna gå på universitetet. Och vad frustrerad jag blir när hon vägrar att ta emot ekonomiskt stöd från mig, trots att hon medger att hennes föräldrars pengar nog bara räcker till ett till år på universitetet för hennes del. På något sätt måste jag hitta en väg att hjälpa henne.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0