Ordbajseri

Häpp. Det blir en dag i papperhanterarbranschen imorgon också.

Jag blir så trött.

I måndags var vi pappershanterarbranschen igen. Åh som jag hatar pappershanterarbranschen! Ambassaden ville ha in ytterligare papper som jag inte förstod vad det var riktigt, men som han åkte dit med. En familjebok med moders, faders, bröders, systrars och syskonbarns födelsedata och personuppgifter. Var ju bara det att det återigen skulle översättas till engelska och verifieras av utlandsministeriet. Jag grät när han ringde från ambassaden med stressad röst: Malin, paper not ok, you go to 197 Ba Trieu och med tårarna strilande nedför kinderna styrde jag ut moppen i papperskaoset igen.

Det är fram och tillbaka mellan kontor och ministerier och det sliter på mig på ett sätt jag inte ens själv förstår. Jag går med nerverna utanpå kläderna, eller hur är det man säger. Och jag önskar att jag just nu hade ett mindre kognitivt krävande jobb. Typ lasta tegelstenar på varandra i en hög, eller ge injektioner på löpande band som vietnamesiska sjuksköterskor. Det skulle jag kanske klara av just nu. Men att tänka, att analysera min data, det är så svårt just nu. Tankarna bara vandrar iväg. Så jag gör inte mycket alls. Jag äter och sover. Tittar på tv och film. Hänger på Internet. Det är inte hur jag hade tänkt mig mina sista veckor i Vietnam, men nu är det som det är. Jag orkar ingenting förrän jag har ett svar i mitt öra. Förrän jag vet om jag ska bo ensam på Erik Kuus i sommar eller om min underbaraste ska få vara där med mig. Och jag vill inte på något sätt jämställa det med att vara asylsökande, vi pratar inte om ett land i krig eller kris, men jag kan få en liten förståelse för hur hemskt det är att gå och vänta på besked. Jag kan knappt fungera i väntan på detta besked, hur ska det då inte vara att vänta på besked om man ska få stanna eller bli skickad tillbaka?

Om en kvart åker jag till utlandsministeriet, förhoppningsvis för sista gången. Men det trodde jag förra gången också. Om hämtandet av papprena går någorlunda fort kanske jag/vi hinner till ambassaden innan den stänger klockan elva också. Och förhoppningsvis är det sista pappret därmed inlämnat. Och bara väntan kvarstår.

Jag vet rakt inte vad jag ska ta mig till när Huong slår sina barn. Jag ser ju hur de far illa av det, hur de börjar skaka och trycker sig mot väggarna så fort hon tar upp en käpp. Jag ser hur det förstör deras tillit till sin mamma. Jag vill bara plocka upp dem i min famn och skydda dem från henne men tänker att det bara skulle underminera deras relation ytterligare. Jag försöker prata med henne om hur det påverkar hennes barn att hon slår dem och hur vi gör i Sverige, men det går inte in. Hon tar det inte till sig. Där gör ni så och här gör vi si, resonerar hon. Och det har hon ju rätt i förstås. I deras kultur accepteras barnaga, i vår kultur gör det inte det längre. De flesta vuxna vietnameser jag umgås med har blivit slagna av sina föräldrar i någon utsträckning. And they turned out pretty ok. Men när man är där, just då, i det ögonblicket och ser rädslan i deras ögon och hur de kämpar mot gråten för att inte göra henne ännu argare. Då är det hemskt.

Vi äter middag och han frågar mig, som så många gånger förut, om vi äter ris i Sverige. Jag svarar som vanligt att vi äter ris ibland, kanske en gång i veckan. Vi äter också potatis och pasta. Kanske ris är dyrt i Sverige, frågar han. Nja svarar jag, so-so. Varför skulle man annars äta potatis och pasta, muttrar han för sig själv på vietnamesiska. Och jag skrattar och älskar honom lite till.

Jag tog en promenad på övertrafikerade, förorenade gator till Indira Gandhi-parken. Det var rusningstrafik och gatorna svämmade över av bilar och moppar så till den grad att trottoarerna flödade inte av bara parkerade moppar utan även sådana i rörelse som jag fick väja för. Även om läpparna innan jag kom fram till parken var fulla av sot och grus, tänk att jag aldrig lär mig att inte lypsyla strax innan jag går ut, kunde jag njuta av solnedgången över vattnet och skyskraporna. Eftermiddagarna kan vara den bästa tiden på dagen i Hanoi. Folk färdas till parker, trottoarer och andra öppna ytor för att utföra all möjlig slags motion. Bolla med fjäderboll, aerobics i grupp, promenera, springa, tai chia, spela fotboll eller badminton... Det är fint att se. Och idag kunde jag njuta av det mer än på länge. Jag tror det har något att göra med att vi äntligen lämnade in luntan med papper till ambassaden idag. Nu ligger den i deras händer, finns inget mer vi kan göra.

Medan jag promenerade runt sjön gick mina funderingar, som vanligt, kring vad jag skulle äta till middag och var jag skulle äta det. Kände för en fräsch sallad efter min motionsrunda, men det är inget man kan beställa på närmaste trottoarhak direkt. Det här med att äta alltför mycket råa grönsaker är ingenting för vietnameserna. Alltså skulle jag behöva söka upp närmaste västerländska restaurang och hosta upp 40-60 spänn för en sallad och det går ju inte riktigt för sig, speciellt med tanke på att jag hostade upp 40 spänn för min falafelrulle och cola till lunch. Men med min nyfunna energi kläckte jag snart den goda idén att ta vägen förbi marknaden på vägen hem och plocka ihop min egna sallad. Jag har måhända inget kök, men jag har ju i alla fall en kniv, ett uppläggningsfat och teskedar att äta med. Jag gick till marknaden och köpte två tomater, två morötter, en gurka och en lök. För detta betalade jag 1,50 kronor. Vid grinden till universitetet stod en man med ett gäng avokados på sin cykel. Perfekt för min sallad tänkte jag och började klämma loss. Men så var det priset. 6 spänn skulle han ha för en endaste avokado och trots mina bästa prutarknep vek han inte ner sig. Tror ni jag blev lurad eller?

Tidigare kunde jag bli heligt förbannad när jag kände att jag betalade för mycket för någonting. Försökte förklara att jag inte är någon turist, att jag vet vad saker ska kosta, så ge mig rätt pris. Jag tog det personligt, ooooouuooh, jag vill ju va som duuuu... Jag vill ju vara en vietnames. Tills jag insåg att de gör precis likadant mot varandra. Relativt ofta dricker vi öl på ölstället vägg i vägg med hotellet. Varje gång vi får notan räknar mina vänner noggrannt den för att se till att det blivit rätt och inte helt sällan har de försökt lägga till nån öl eller påse nötter för att vinna några 50-öringar. Detta är alltså de som har ölstället vägg i vägg med hotellet. Som de varje dag hejar och skämtar med. Som försöker luras. Det är enna annorlunda.

I hissen på väg upp till rummet fick jag sällskap av hotellets föreståndarinna chi Thuc. Hon tittade nyfiket i mina påsar men blev orolig när det bara var råa grönsaker, det är inte bra för din mage, menade hon. Åh, min mage klarar det, hävdade jag, och förklarade att jag i Sverige nästan bara äter grönsaker. Mhmm sa hon och klev av på tredje våningen. Nu är det jag som sitter och bloggar med magknip. Tänk att de alltid har rätt, de däringa vietnameserna.

Idag är det 35 grader varmt i Hanoi. Och jag gömmer mig i skuggan 30 meter från trafikljusen precis som vilken vietnames som helst. När jag åt lunch under ett parasoll på en trottoar rann svetten ner för mitt ena ben. Det var nog bara det jag ville säga om det.

Jag skulle vilja påstå att jag är hyfsat bra på matte. När jag bara kom över min dumma ödmjukhet flyttade jag faktiskt upp från B till A-gruppen på högstadiet. Men det här med att räkna dagar i månader, det är jag så himla kass på alltså. Säg om man ska räkna hur många dagar är det mellan 3e maj och 7e juni till exempel Jag förstår inte det här med att man ska räkna med dagen man är på och det blir alltid fel. Alltså brukar jag alltid få räkna på fingrarna för att det ska bli rätt.

Hans reseplan får inte överstiga 90 dagar. Jag hade kollat noga och väl på MrJet vilka datum som skulle vara aktuella innan jag klev in i den ryskaste byggnaden jag kunde hitta här i stada och gjorde en reseplan med Boris. Alla andra i hela huset, inklusive moppevakten, kunde bara prata ryska och vietnamesiska. Det var ett kusligt hus, jag tänker att det finns några hundar begravna där och många lik i garderoberna. Men vad vet jag, jag kanske bara har sett för mycket Beck. Boris kunde i alla fall så pass mycket halvengelska att vi kunde göra en bokning 4e juni till 2 september. Perfekt, 26 dagar i juni, 31 dagar i juli, 31 dagar i augusti och 2 dagar i september. Exakt 90 dagar. Jag funderade om jag skulle behöva räkna efter på fingrarna försäkerhetsskull, men sen tänkte jag att jag är ju faktiskt 27 år gammal nu och dessutom är det ju så jobbigt att räkna till 90. Nog ska ju det här stämma.

FAIL, kom jag på när jag skulle sova igår. Om han kommer 4e juni, då blir det ju 27 dagar i juni, inte sant Malin?? Ooh, jag ser inte framemot att behöva uppsöka Boris en gång till. Och jag blir frustrerad. Ska vi någonsin komma i mål?

Imorgon är det tre veckor tills jag påbörjar min resa hemåt. Om jag vågar hoppas att han kommer att få visum (verifieringen av dokument på utlandsministeriet pågår i detta nu, på torsdag kan ansökan förhoppnings, förhoppningsvis lämnas in till ambassaden och sedan återstår 15 dagars väntan) och kommer några veckor efter mig så känns det helt okej. Jag är redo. Längtar mer och mer efter svensk mat och svenska vänner och familj. Känner mig rätt mätt på Hanoi och Vietnam efter fem månader här. Och det gör att jag får ont i magen. För på ett eller annat sätt kommer det ju bli så att någon av oss i framtiden kommer att få tillbringa betydligt mer än sex månader i den andres land.

Och sedan tänker jag att mäh, det blir ju inte svårt för honom att bo i min kultur. Vi har ju inte sådär konstig kultur som de har. Vi gör ju bara normala grejer, och äter surströmming ibland. Vi har ju som inte ens någon kultur i Sverige egentligen, vi är ju bara... normala. Det är ju vi som är grundläget - som det ska vara. Och jag ler åt min egen dumhet samtidigt som jag tänker det. Hur lätt det är att falla dit, att tänka att det är vi som är det normala och alla andra som är konstiga - alla andra som har kultur.

Igår och idag har jag vaknat upp till strålande sol i Hanoi. Det är inte ofta det händer i denna försmogade stad kan jag säga. Men ack så trevligt när det väl händer!

När solen kommer fram händer roliga saker. Storskjortorna åker fram på de små vietnamesiskorna. Storskjortorna är specialsydda för att täcka så mycket som möjligt. De har extremt långa ärmar som i ändarna har flärpar som täcker fingrarna när man kör moppe. Kragarna har någon konstig knytning som jag inte förstått mig på, men med uppgiften att täcka halsen och nacken från solens strålar. Denna storskjorta kombineras gärna med den förlängda rånarluvan, som täcker panna, näsa, kinder, mun och sedan har en förlängning som täcker långt ner på bröstet.

De är roliga i sin strävan efter vithet, vietnameserna. Lika rolig är väl jag i min strävan efter brunhet. Idag fick jag en skarp tillsägelse av en äldre, manlig kaféägare att sätta mig på en stol under ett parasoll istället för under ett träd där jag satt. Trädens blad gav ju inte fullständig skugga. Igår när jag skulle köpa ansiktstvätt fick jag leta länge och väl bland hyllorna innan jag hittade något som inte hade "Whitening formula".

Roligast är det nästan vid trafikljusen, där mopparna helt plötsligt kan stanna 20-30-40 meter från själva trafikljuset. Första gången jag såg detta blev jag helt konfys, vad håller de på med? Tills jag såg att det var ju där linjen för skugga gick. Så där stod de uppradade på linje. Numera tycker jag det är kul och praktiskt, jag kan glida förbi klungan och ställa mig längst fram utan problem. Få lite sol på armarna under tiden. Win-win.

Nu verkar födelsebeviset vara bärgat i countryside. En och en halv miljon senare. Lika mycket som hela visumavgiften. Återstår bara att få det transporterat hit, översatt till engelska och verifierat av utlandsministeriet. Ska vi kunna gå hela vägen till ambassaden denna gång?

Stundtals under denna process av att skaffa pass och få fram de dokumenten Schengen kräver har jag hängt med huvudet och frågat honom: tror du att det är svårt att ordna fram det här dokumentet? Hans svar är alltid detsamma. "Not difficult, but maybe expensive." Så är Vietnam. Inte omöjligt, bara man har pengar. Det är enna annorlunda.

Bara för att jag raljerade om sjukdomsorsaker häromsistonens så blev jag på rikt sjuk av vädret i veckan. Men väderomslagen är ingen barnlek här i Hanoi. Ena dagen var det svinvarmt och sjukt fuktigt. Så fort jag rörde mig började svetten rinna. Jag gick uppför trapporna till mitt rum och kände på allvar hur det rann efter ryggen. Nästa morgon var åka-runt-hela-Hanoi-med-diverse-papper-dagen a.k.a antiklimax-dagen. Jag öppnade gardinerna och fönstret på morgonen som vanligt och upptäckte att det blivit svalare under natten. Men vad jag inte förstod var att vi var tillbaka på vintertemperaturer. Jag tog på mig långbyxor, långärmat och min långa kappa över detta. Och jag frös som en bäver. Det var helt sjukt kallt på moppen. Och nästa morgon var jag förkyld förstås.

Dr Chanh däremot, han tycker alltid att jag ser bättre ut. Varje gång vi ses, och det är väl oftast några gånger i veckan, säger han just detta. "Aah, you look better." "Aah, I see today you look better than before" Det lämnar förstås mig med frågan: hur ful var jag egentligen när jag kom till Vietnam? Med tanke på att jag ser ungefär hundra gånger bättre ut nu?

Jag trodde dagen var kommen. De engelska oversattningarna skulle hamtas upp, verifieras pa utlandsministeriet, visumavgiften skulle betalas och en sa kallad resplan skulle goras med lamplig resebyra. Oversattningarna hamtades utan problem, visumavgiften betalades in och sa var det bara att defilera i mal via utrikesministeriet. Men dar tog det stopp. Fodelseattesten var inte originalet fran 27 ar sedan, utan ett nytt dokument dar polisen i byn intygar att han faktiskt foddes nar han foddes. Men se det dog inte. Originalet ska det va. Som ingen vet var det finns. Dar kom tararna. Och fortvivlan. Ska det nu skita sig pa ett sketet fodelsebevis, nar jag vet att det ar om han/vi har pengar som de egentligen bryr sig om?

Sa han maste sjalv aka till countryside och vanda upp och ner pa huset, kanske muta nan polis att skriva ut ett nytt fodelseattest som ser ut som originalet skulle ha gjort. Men det gar inte arbetsgivaren med pa, nu har han tagit alldeles for mycket arbetstid till att ordna med detta visum. Enough is enough. Sa han far saga upp sig for att fortsatta jobba med detta heltidsjobb som ar en visumansokan. Ska det behova vara sahar? Really?

Vi grater och vi grater men Schengens bestammelser ar Schengens bestammelser och inget att gora nagot at. Handlaggaren har pa ambassaden foljer bara riktlinjerna. Det ar inte rattvist nanstans. Jag vill bara att mitt land ska valkomna honom som hans har valkomnat mig.

Lam gi = vad gor du? vad jobbar du med?

Jag skrev har for ett tag sedan om vad jag egentligen gor om dagarna. Det kanns som var det igar, men nar jag tanker efter sa var det nog ett bra tag sen. Tiden gar fort nar man har roligt, och nar man bara onskar att den kunde stanna en stund sa gar den annu fortare. Martin skrev en kommentar om vad ambassaden egentligen gor oh svaret pa det blev som ett blogginlagg i sig:

Jag forstar mig inte pa ambassaden och Sverige och Schengen i allmanhet, det verkar som att de med alla medel vill sta emot var karlek. Eller i alla fall att han ska komma till Sverige. For att manga vietnameser innan han kommit till Sverige och sedan blivit kvar. Sa bara for att fa ett sketet turistvisum pa tre manader for att han ska fa en liten inblick i hur ett liv i sverige skulle kunna vara sa maste vi riva upp fan och hans moster och nagra till. Jag skojar inte, jag ar mitt i det nu och egentligen ar det ett jakla heltidsjobb att aka runt mellan alla kontor och myndigheter och fa an det ena och an det andra pappret verifierat och oversatt och whatnot. For att inte tala om besvaret nar dokumenten inte finns i Hanoi och man inte kan lita pa postgangen. Hans pass var vi tvungen att aka buss tva timmar till grannstaden for att hamta, och sedan tva timmar tillbaka till Hanoi. Och hans fodelsebevis var pa countryside, sa forst var det tal om att jag skulle offra en hel dag pa att aka skumpbuss 3,5 timme till countryside, hamta pappret och aka 3,5 timme skumpbuss tillbaka. Som tur var var det nan som tog sitt fornuft till fanga (det var inte jag) och foreslog att pappan skulle skicka dokumenten med skumpbussen som vi kunde mota upp har i Hanoi. Smidigt varre. Men man ska anda vara glad att vi faktiskt ar i Hanoi, for visumet maste sokas "in person" pa ambassaden har i Hanoi, sa bor man inte har ar det bara att casha upp for en resa hit. Ja du forstar ju. Litegrann kanske nu. Att det ar ett jakla foretag. Inte som att posta in sitt pass, pengar och en visumansokan till vietnamesiska ambassaden i stockholm och ha ett visum i passet tre dagar senare. Oj det har blev en blogg i sig bara det.

Sa om ni undrar vad jag gor om dagarna, sa skriver jag en del uppsats, har snart hela teorin klar, lar ut engelska tva dagar i veckan, men framforallt ar min hjarna ockuperad av denna lista:

Ansokan for turistvisum till Schengenomradet:
1. Ifylld ansokan for visum till Schengen
2. Appendix D: Family Appendix for applicants, har ska man av nan anledning rabbla upp namnet pa hela tjocka slakten
3. Pass, giltigt tre manader efter hemkomst.
4. Passfoto, taget de senaste 6 manaderna.
Det var den latta delen.
5. Kopia pa fodelsebevis. Som ska oversattas till engelska av notarie. Och sedan verifieras av ministry for foreign affairs i Hanoi. Skit ner dig om du inte bor i Hanoi. Sedan ska ju fodelsebeviset fraktas hit fran countryside ocksa.
6. Bevis pa civilstatus i Vietnam, aktenskapsbevis eller skilsmassobevis. Oversatt till engelska och verifierat av dom henna.
7. Bevis pa anstallning/studier och bevis pa att man har lov att lamna arbete/studier for den tid man amnar vara borta.
8.  Bevis for att man har pengar att forsorja sig med under sin vistelse i Schengenomradet. Har duger det inte att ta fram cashen som man hade i madrassen - det allmanna sattet att forvara pengar i Vietnam - utan nu ska du ha haft ett bankkonto som varit oppet i ett halvar. Du ska ha kontoutdrag for de tre senaste manaderna. Och du ska ha ett bankomatkort kopplat till detta sa att du kan ta ut pengar i utlandet. de flesta vietnameser har inte ett bankkonto, de har salades heller inget bankomatkort och de har da absolut inget VISA eller Mastercard, det kan jag lova. Jag blir sa ledsen. Nu har ju jag pengar och kan ga i god for honom. Skriva ut mina kontoutdrag och ga i god for att jag ska tacka hans uppgifter. Men det ar ju inte alla vietnameser som vill turista som har det direkt.
9. En resebokning som inte overstiger 90 dagar. Okej, men man vill ju inte kopa biljetter om man inte har visum - forsokte jag. Nej, men da gar man till en resebyra (vilket gor att biljettpriset automagiskt stiger med ska vi saga atminstone 50%?) och far en itinerary darifran som man visar upp. Ok, men om man vill boka pa internet, man kanske kan skriva ut en reseplan darifran - forsokte jag. Nej, inga egna utdrag fran internet, ga till en resebyra och fa en officiell itinerary. Vilket javla svammel, sa barrockt. Alltsa gar jag till Air France, ber dem latsasboka en resa i hans namn pa samma datum som det egentligen ar billigt att flyga med Aeroflot, bara for att kunna visa upp en resplan. 
10. Tillsammans med ansokan ska ett kvitto fran ANZ Bank medfolja som bevisar att den sokande har betalat visumavgiften a 1,5 miljon - 600 svenska kronor (det ar 75% av hans manadsinkomst) som ar non-refundable om visumansokan inte skulle ga igenom.

Om man ar inbjuden av en svensk som mig ska man dessutom uppvisa:
A. Referee's appendix i original (ej faxat eller skannat, det vill saga det maste postas fran Sverige... Det var det har med postgangen... Fortfarande har inte mina julkort dykt upp), dar jag ska fylla i bade det ena och andra om hur val jag kanner min inbjudne.
B. Svenskt personbevis i original. Jag tackar gudarna for att jag har e-legitimation och kunde skriva ut det har.
C. En kopia pa svenskens pass.
D. Om svensken avser att sta for kostnaderna under vistelsen, bevis pa dennes likvida medel.

Om! Om nu nagon skulle ha orkat med allt detta, som vi forhoppningsvis har orkat med pa fredag och sedan dessutom fatt ansokan godkand om 15 dagar sa ska den sokande kunna visa upp en returbiljett till Vietnam samt en reseforsakring som tacker akutsjukvard, ambulanstransport och transport tillbaka till Vietnam. Den ska tacka 30 000 euro och vara giltig i alla Schengenlander.

Pheww. Tank om vi kommer sa langt en dag.

En reminder: Sa har gick det till nar jag skaffade visum till Vietnam: Jag skrev ut en ansokan fran Internet, fyllde i, skickade med den, pass och pengar till ambassaden i Stockholm. Nagon dag senare var mitt pass tillbaka med en visumlapp iklistrad.

Det ar inte rattvist nanstans.

Som sjuksköterska tycker jag förstås att det är speciellt intressant att ta del av vietnamesernas sjukdomssyn.

Den första och främsta anledning till sjukdom är alltid, oh alltid; vädret, Det spelar ingen roll vad som är fel på en. Jag kan säga att jag har feber (em co sôt), att jag är lite trött (em met), att jag har ont i huvudet (em co dau dau), att jag är ledsen (em buon) eller att min mage är kass (beats me). Svaret jag får är i 99,9 gånger av de 100 fallen: It's the weather. I början blev jag provocerad av detta. Kände att jag inte blev tagen på allvar, utan kände mig som nån vekling som inte klarade av väderomslag. Numera har jag accepterat det som en naturlig följd när jag förklarar mina symtom.

En annan intressant upplevelse fick jag på countryside där pappan tydligen var sjuk. Inte så att jag märkte något, han putsade motorcykeln och slaktade fågeln utan tillstymmelse till hosta eller andra symtom. Men sjuk var han tydligen, han pekade på halsen när jag försökte fråga vad som var fel. Så han hade gått till apoteket och köpt ampicillin och någon annan vanlig antibiotika jag inte minns nu. I injektionsform. Och en kanyl, en spruta och ett gäng ampuller sterilt vatten. Kanylen och sprutan rengjorde han i halv varmt tevatten som stått i en termos halva dagen innan han blandade till antibiotikan, mixade de två sorterna i sprutan och injicerade det hela (6 ml) subkutant i sin ena överarm. Det var smärtsamt att se, kan jag lova.

De är onekligen rigida med sin eftermiddaglur, vietnameserna. Jag tog en stros på marknaden runt knuten efter lunch idag, för att jag tycker att det är så kul att se tanterna sova över sina fruktstånd, för att jag letade efter en liten handduk att skura badrumsgolvet med och för att jag ville köpa energidryck till han som tycker så mycket om att dricka dem.

Så stötte jag på min student/lärarkollega Son. Följande utspelar sig:
-Hey Malin, where are you going?
-Just walking around.
-Oh I think you should go back home.
Jag förstår ingenting, har inte känt av något begynnande väderomslag till regn och tittar frågande upp mot himmelen.
-I think at this time you should go to bed and have a rest.

Så gick ännu en lördag. Och vi har varit på ännu ett bröllop utan att vara på själva bröllopet. Det vill säga, vi åt lunch. När det sedan drog ihop sig till vigsel var vi redan långt därifrån på moppen.

Som jag har åkt moppe idag. Till bröllopet som var 20 km bort. Och till Binhs countryside som ligger kanske 4 mil bort. Hoj, det känns i ryggen. Men på countryside var folk glada och jag gillar när folk är glada. Såhär fint var det:

Ett steg på vägen. På måndag bär det av till ambassaden för att ställa dem och deras viseringar mot väggen. Och visa att vi verkligen, verkligen älskar varandra. Sjuk situation, och jag är så arg. Men jävlar i mig vad jag ska kämpa.

Just när man trodde att man hade börjat förstå sig på det här med vietnamesiska bröllop. Att de går av stapeln under the wedding season, att de är över på en timme eller så, att en del kommer uppklädda till tusen i glittrande Ao Dai medan andra kommer i mjukisbyxor, att det mest handlar om att äta lunch medan det någonstans i bakgrunden pågår utbytande av vigselringar, bröllopsmarsch och skärande av bröllopstårta som ingen äter, att man innan man kommer in i lokalen får lämna ett kuvert med pengar till brudparet i en stor låda, att kuverten ska vara vanliga vita sådana - och inte färgglada med tillhörande kort i osv.

Så skulle jag på mitt första countryside-bröllop. Tänkte att det skulle vara ett bra tillfälle att bära min Ao Dai igen, men det skulle tydligen vara för mycket för countryside - sådant gör man bara i stan. Tänkte att bröllopet var på lördagen, men blev väckt på fredagen av en stressad chaperone som hade bråttom bråttom iväg klockan sju på morgonen. Men bröllopet är ju imorgon, försökte jag. Åh, du förstår inte, det roliga är ju idag, imorgon är det tråkigt. Vi åker dit så får du se. Jag förstod inte riktigt vilket ben jag skulle stå på, när bröllopet egentligen skulle gå av stapeln, men framförallt visste jag inte vad jag skulle ha på mig. Så jag frågade honom om råd, och självklart ville han visa upp mig för sina vänner och bekanta i min finaste klänning. Följdaktligen stod jag några timmar senare i klackeskor och spetsklänning på countryside medan de andra sprang omkring i sina pyjamasar och satte upp bröllopstältet.

Nåväl, där stod jag i min spetsklänning och kände mig fånigare än någonsin. Det är liksom nog svårt att få vara en i gemenskapen och hjälpa till ute på countryside när man inte delar något gemensamt språk. Har man klackeskor och spetsklänning i en lervälling blir det inte lättare. Men jag fick erbjudande om att sova istället, förstås.

Den första dagen gick mest åt till att ordna med förberedelserna inför bröllopet. Och att brudgummens kompisar skulle samlas och dricka thé och risvin, inte nödvändigtvis med brudgummen men i hans hem. Folk ur den blivande makens familj gick lite fram och tillbaka, plockade med något här och något annat där. Sex farbröder stod hukade runt en gammal dörr som fick agera skärbräda när de slaktade en hel gris. Ibland flög någon köttbit av dörren och ner i leran, men den plockades snabbt tillbaka upp på "skärbrädan" igen. Utan att torkas av, givetvis. Mest dracks det thé. Grannar kom och gick och några bekanta kom med en bil långväga ifrån. De drack thé när de kom, sedan gick de och vilade middag förstås. När grisen var färdigslaktad dukades det upp till middag. Allt get göttaste från grisen; tarmarna och levern och blodkaka och svålet. Tänk att det ska vara lättare att äta skalbaggar än tarmar.

Framåt kvällningen kom en farbror och spelade något slags live-karaoke på en keyboard. Jag ombads sjunga men fegade ur när han inte kunde kompa någon engelsk sång. Tältet var fullt med folk; det var äldre män, yngre män och pojkar. Någon enstaka kvinna och flicka som satt på sidan av. Och så den där blonda, hon som ser ut som en kvinna men beter sig som en man i sitt thé- och vindrickande, mitt i smeten av män.

På själva bröllopsdagen var det lika brått iväg klockan sju på morgonen. Och jag återanvände min spetsklänning. Nu hade ännu fler bekanta kommit långväga ifrån och i varje säng låg det ett gäng och sov. Vi drack ännu mer thé och blivande makens familj fortsatte förberedelserna, men fortfarande var jag den enda som var riktigt finklädd. Framåt halv elva dukades det upp till lunch, och jag tyckte att det var märkligt att blivande makens familj fortfarande sprang omkring i sina pyjamasar, nu skulle det väl ändå bli bröllop? Till bords satt blivande maken, fortfarande i mjukisbyxor och t-shirt och drack risvin med sina bordsgrannar. Jag förstod att jag fortfarande inte hade förstått. Och ännu mindre förstod jag när gästerna efter lunchen tackade för sig och gick hem igen och han började prata om att åka tillbaka till Hanoi. Nu när brudgummen, vinrosig om kinderna och med något ostadig gång, hade svidat om till kostym och hans mamma hade fått på sig en Ao Dai.

Så kom det sig att vi, tillsammans med kanske hälften av de andra gästerna, hade åkt ifrån bröllopsfesten innan bröllopet ens hade ägt rum. Ju längre jag stannar i detta landet, desto bättre förstår jag att jag kanske aldrig kommer att förstå fullt ut.