Ordbajseri

Idag skulle jag hämta ner en patient med tre initialer och ett födelseår från intensivvårdsavdelningen ned till oss där han ska dö. Återstår ingen mer behandling, nu är det bara god omvårdnad och förhoppningsvis ett snabbt slut som gäller. På väg in i rummet möter jag de anhöriga, varav en är en bekant till mig. Som jag absolut inte hade trott att jag skulle möta i detta sammanhang.

Och vad mycket svårare det blev helt plötsligt. Det är ju en riktig människa som ska dö. Som har en historia, har riktiga människor till anhöriga. Som fått en dotter, som nu ska se sin pappa dö. Jag såg min bekants lidande i hela hennes uppenbarelse och det fick mig att behöva blinka bort tårarna och försöka uppträda professionellt, vad det nu är.

När det är en människa man aldrig sett vara frisk så är det så mycket lättare att se dem dö. I mina ögon, som jag känner dem, har de ju då alltid varit nära att dö eller åtminstone ganska så sjuka. Men den här mannen, han har någon gång varit frisk. Någon gång har han kanske varit som min pappa och kunnat allt och fixat allt för sin dotter. Och nu står hon vid hans sida och ser honom tyna bort.

Det är såna här situationer som får mig att älska mitt jobb och samtidigt tycka att det är förbannat svårt.

Jag håller på att lära känna mina nya arbetskamrater. De är som folk är mest. Vissa är ambitiösa, andra slöa. Vissa är duktiga, andra är... mindre duktiga. En del är paragrafryttare och andra är mer laidback. Egentligen skiljer de sig nog inte särskilt mycket från mina tidigare arbetskamrater. De är som folk är mest helt enkelt. Ändå känns det så naturligt att vara med dem, att arbeta med dem. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Om det är att alla accepterar att jag är ny och bortkommen och slår undan mina rädslor med ett "he orn sä, nog lär du dig du också". Men så har väl mina tidigare kollegor varit också, till viss del i alla fall. Men jag känner mig som hemma med dem, känner att jag är som dem på ett sätt som jag inte kan säga att jag upplevt med mina kollegor i Göteborg. Jag känner mig mer på samma nivå, jag förstår mig på dem. Samtidigt kan jag ju inte säga att jag inte har förstått mig på mina kollegor i Göteborg, jag har ju trivts jättebra med dem.

Så kanske handlar det inte om dem? Kanske handlar det om mig. Att jag känner att jag kan slappna av. Att jag är bland mina jämlikar, among my peers. Att jag kommit hem.

Idag när jag stressade ut från jobbet efter en timmes övertid tvingade jag mig själv att stanna upp, andas och komma ner i varv. Så kom det sig att jag upptäckte hur gott snö luktar. Kan inte riktigt beskriva det; det luktar kallt och lite... kemiskt. Men gott. Friskt och gott. Gosh, vad jag älskar att bo i Norrbotten!

Jag saknar honom. Han fattas mig. Och jag vet inte när (om) jag ser honom igen.