Ordbajseri

Hon pratar engelska på samma sätt som Kiêm. Samma uttryck och liknande accent. Och jag finner mig pratandes den halv-engelska som jag använder med Kiêm. När hon använder "same same" på samma sätt som Kiêm och alla andra vietnameser gör får jag tårar i ögonen mitt i blodprovstagningen. Sa jag någonting fel, undrar hon oroligt och jag kan bara berätta precis som det är. Hur det finns någon långt borta som jag saknar olidligt mycket när jag är inne hos henne, men hur jag ändå inte vill annat än att gå in till henne hela tiden för att jag då på något underligt sätt känner mig närmare honom. Jag berättar om visumet han inte fick och frågar försiktigt om hon fått uppehållstillstånd. Det har hon och råder oss att försöka igen. Jag säger att svenska ambassaden inte tror att han älskar mig på riktigt och hon svarar att det skulle ju ha kunnat vara hon som inte älskar sin sambo på riktigt, men hon fick ju visum. Sök igen, det kommer att ordna sig säger hon.

Jag tittar på min vän Ngas foton från våren i Göteborg. På ett foto har hon baseballkeps på sig och jag får inte ihop det. Nga, som alltid brukar ha så feminina, sirliga kläder på, nu plötsligt med baseballkeps. Det går inte ihop med hennes kjolar, blusar och kappor. Vad är detta för konstig svensk influens hon fått i sin stil tänker jag. Tills jag inser att det varit vår i Sverige. Solen har börjat titta fram och Nga kan inte gå omkring med ett paraply för att skydda mot solstrålarna. Då skulle alla svenskar titta konstigt på henne. Likaså om hon skulle dra på sig ansiktsmasken och solhatten så att bara hennes ögon syntes. Alltså blir det baseballkeps. Roliga de är, vietnameserna.

Inte helt sällan vårdar vi asylsökande på avdelningen. De berör mig. De berör mig något enormt. I deras anamneser finns ofta uppgifter om flera års resande för att komma hit, resor som gått via fängelser, flyktingläger och tortyr. Och fortfarande är de inte i trygg hamn.

Idag har min kollega bråkat med migrationsverket om att vi ska få vårda klart en patient för hans tuberkulos innan han blir avvisad till ett av europas rövhål för asylsökande: Italien. Och jag satt vid min dator och lät tårarna rinna nedför kinderna medan jag lyssnade på samtalet.

Jag blir så ledsen. Vill bara hjälpa alla. Varför kan vi inte bara hjälpa alla? Vi har ju så gott om plats?

Jag vaknar inte längre med sorg i maggropen över ännu en dag ifrån honom. Jag kan titta på fotona av honom utan att gråta. Jag känner doften från hans hårgelé men vet att han inte ligger brevid mig i sängen. Jag vänjer mig. Jag har vant mig vid alla vardagliga saker som påminner mig om honom så att de inte längre gör lika ont.

Sedan dyker något upp som ett knytnävsslag i magen. Ett vietnamesiskt namn på en dörr i en trappuppgång. En vietnamesisk restaurang på Google när jag letar recept på panerad kycklingfilé. Och det brister för mig, tårarna väller fram och det gör så jävla ont ont ont. Att inte just vi, som älskar varann så, får vara tillsammans. Jag hatar det jävla Schengenhelvetet.