Vietnam 56: Idag är en annan dag
När jag skypar med mamma idag så ber hon mig att vara "i alla fall lite glad att vara hemma" när jag anländer om ganska exakt två månader. Så jag peppar med Maia Hirasawa ikväll. Men Say Goodbye, den skippar vi snabbt förbi.
För lika snabbt som Hanoi kan bli dåligt, lika snabbt kan det bli bra. Det är intensivt på det sättet. Förbannat hat eller passionerad kärlek. Kanske har det något att göra med att det ligger så långt hemifrån, att kulturen är så hiskeligt annorlunda ibland. Jag vet inte. Hanoi är så in your face hela tiden. Det är svårt att rymma undan, var man än kommer så är det bara moppar och stirrande vietnamesögon. Och 99 dagar av 100 är det helt okej och alldeles underbart, men så kommer svackan och man vill bara försvinna in i mängden och inte vara hon som hela tiden står ut.
Men idag har uppsatsen och allt kring den skött sig som det ska. Jag har fått access till sjukhuset, fått feedback från Sverige och jobbat bra med min assistent/tolk. Jag har vandrat i en park med han som håller mitt hjärta. Hittat ett träd stort nog att man kunde sitta inne i det. Och därinne, skyddad från nyfikna vietnamesögon, kunde man göra det där man som förälskad svenska tar för givet. Hålla handen, smeka hår och pussas. Sånt som man annars bara kan göra i skydd av mörkret på en parkbänk vid en sjö. För att vara Österns Paris så är Hanoi fruktansvärt rädd för närhet. Och jag styrde min moppe runt Ho Tay, hamnade i kvarteren där jag förstår att de flesta västerlänningar bor eftersom det serverades pasta och pizza och steaks i var och varannan restaurang. Jag blev hungrig och åt en gigantisk macka på ett danskt kafé med utsikt över solsken över vårt vackra lilla mini-hav. Pratade norrländska med en grötig dansk. Gick sådär va. Styrde min moppe in i gränder för trånga att vända en moppe i, i hopp om att hitta strandpromenaden. Hamnade i famnen på en sandskottande vietnames i en återvändsgränd som skrattande hjälpte lilla svenska blonda flicka att vända Hondan och styra ut ur gyttret. Till middag bjöds jag in av Anh Trung och Chi Thuc i receptionen. En middag som inte intas i ensamhet är en bra middag. Även om den innebär att man behöver knapra på fickhuvuden.
Och jag var lycklig igen.
För lika snabbt som Hanoi kan bli dåligt, lika snabbt kan det bli bra. Det är intensivt på det sättet. Förbannat hat eller passionerad kärlek. Kanske har det något att göra med att det ligger så långt hemifrån, att kulturen är så hiskeligt annorlunda ibland. Jag vet inte. Hanoi är så in your face hela tiden. Det är svårt att rymma undan, var man än kommer så är det bara moppar och stirrande vietnamesögon. Och 99 dagar av 100 är det helt okej och alldeles underbart, men så kommer svackan och man vill bara försvinna in i mängden och inte vara hon som hela tiden står ut.
Men idag har uppsatsen och allt kring den skött sig som det ska. Jag har fått access till sjukhuset, fått feedback från Sverige och jobbat bra med min assistent/tolk. Jag har vandrat i en park med han som håller mitt hjärta. Hittat ett träd stort nog att man kunde sitta inne i det. Och därinne, skyddad från nyfikna vietnamesögon, kunde man göra det där man som förälskad svenska tar för givet. Hålla handen, smeka hår och pussas. Sånt som man annars bara kan göra i skydd av mörkret på en parkbänk vid en sjö. För att vara Österns Paris så är Hanoi fruktansvärt rädd för närhet. Och jag styrde min moppe runt Ho Tay, hamnade i kvarteren där jag förstår att de flesta västerlänningar bor eftersom det serverades pasta och pizza och steaks i var och varannan restaurang. Jag blev hungrig och åt en gigantisk macka på ett danskt kafé med utsikt över solsken över vårt vackra lilla mini-hav. Pratade norrländska med en grötig dansk. Gick sådär va. Styrde min moppe in i gränder för trånga att vända en moppe i, i hopp om att hitta strandpromenaden. Hamnade i famnen på en sandskottande vietnames i en återvändsgränd som skrattande hjälpte lilla svenska blonda flicka att vända Hondan och styra ut ur gyttret. Till middag bjöds jag in av Anh Trung och Chi Thuc i receptionen. En middag som inte intas i ensamhet är en bra middag. Även om den innebär att man behöver knapra på fickhuvuden.
Och jag var lycklig igen.
Kommentarer
Trackback
