Ordbajseri

Imorse var jag på universitetssjukhuset här runt knuten för att på allvar påbörja min bana som etnografisk forskare. I vanlig ordning tar allting mycket längre tid än jag tänker mig att det ska göra. Inte var det ju bara att slänga ut lite patientinformation och Consent Forms, de ville ju ha tid att tänka på det också. Och, om man bara tänker efter i förväg, så är ju det ett helt rimligt önskemål. Ibland bara glömmer jag att tänka. Så, kanske, förhoppningsvis, imorgon kan mina deltagande observationer ta sin början.

Men jag fick chansen att återupptäcka det där som har bleknat i mitt minne det senaste halvåret när jag inte jobbat inom sjukvården. Tacksamheten för livet, för att få vara frisk. Den är utan tvekan en av de största anledningarna till att jag älskar att vara sjuksköterska. Att bli påmind om hur bra man har det, bara genom att vara frisk, nästan varje dag. Det är en ynnest.

Och jag såg patienter som var riktigt sjuka idag. Palliativt behandlade cancerpatienter. En ung kille. Och det skar i hjärtat på mig. Tänk om det var han. Tänk om det var han som var så där sjuk och så nära döden. Och jag var långt bort i landet lagom. Och jag tänkte att livet är för kort och skört för att så här fina, stora känslor ska kastas bort.