Ordbajseri

En av de viktigaste sakerna Vietnam har lärt mig är att vara tacksam för allt jag har. Att verkligen uppskatta de där små sakerna som att kunna duscha i varmt vatten varje dag och att ha möjlighet till att göra stora val såsom att välja om jag ska bo i Asien eller Europa. Ibland glömmer jag bort det förstås och tycker synd om mig själv för att jag måste jobba fyra dagar på raken, och få en rejäl lön som jag lever gott på för det... Men ofta kommer jag ändå på mig själv i min självömkan och kan komma på bättre tankar.

Imorse gick jag till tandläkaren med spända axlar, rädd för hur ont det skulle göra att laga de där hålen och hur mycket det skulle kosta. Sedan tänkte jag på att Kiem aldrig varit till tandläkaren. Att han får dras med sina tänder tills de går sönder, gör alltför ont och får dras ut. Där är det inte tal om att fylla några små hål under bedövning inte, och absolut ingen subventionering från någon försäkringskassa.

Jag uppskattar verkligen att Vietnam har lärt mig detta. Det berikar mig på så många sätt. Inte bara för att jag kan ligga hos tandläkaren en tidig tisdag morgon och njuta medan tandläkaren borrar så det tjuter i mina käkar.

Idag har jag fått prova mina vingar som infektionssjuksköterska helt på egna ben igen. Och tänk att de höll. Tänk att jag faktiskt klarade det.

Och jag blir less på mig själv. Att jag oroar mig, att jag tvivlar. Alla säger ju att jag är bra, jag vet ju själv att jag är en duktig tjej, en duktig sjuksköterska. Varför skulle jag inte klara det? Hoja vad onödigt att gå med ont i magen i flera dagar för något jag ju egentligen vet att jag passar som handen i handsken för att göra.

Jag satte mig i bilen imorse och såg att det var 18 grader kallt. Sedan såg jag att det var den 26e november. Den 26e november? Den 26e november... Vad fan är det med den 26e november, tänkte jag.

Den 26e november hade varit vår dag. Det hade varit en sexårig födelsedag, om vi fortfarande hade haft ett förhållande. Det var en konstig känsla. Jag sörjer inte längre att vi inte har ett förhållande. Jag kan nyktert se alla sätt vi inte passade ihop på och önskar inget annat än att han blir lycklig med sin nya. Även om hon nu flyttat in i min lägenhet, som jag en gång inrett till oss, där det en gång var vi som byggde en framtid. Det är en konstig känsla, att de nu bygger en framtid just i samma lägenhet som vi en gång byggde en framtid, men det är på inget sätt en bitter känsla.

Ändå var det konstigt. Att det är en födelsedag idag, men jag har ingen att fira den med. Ingen att gratta, ingen att smsa. Klockan tjugo över sex imorse kändes det som en logisk och rimlig sak att gratta sin expojkvän på en jubileumsdag som inte längre finns för ett förhållande som sedan länge är avslutat. Tack och lov att jag insåg att mitt omdöme nog ändå inte är det bästa tjugo över sex på morgonen.

Jag vet inte vad jag tänkte på när jag blev kär i en vietnames. Förmodligen hans oemotståndliga mörkbruna ögon som ler mot mig när jag vaknar. Men ändå, så var det ett dumt drag. För även om Kiem och jag har nog mycket som talar emot oss så skulle det nog vara svårt ändå. Även om vi bara var en tjej och en kille som älskade varandra. Utan allt det där andra tjafset som står emellan oss.

Jag fick ett mail från min vän idag. Hon var ledsen för hon har det jobbigt med sin pojkvän sedan flera år just nu. När de först började träffas var hennes föräldrar emot det eftersom han inte kom från rätt förutsättningar. Inte rätt familj, inte nog mycket pengar. Men hon kämpade emot dem och höll fast vid honom. Fastän hon själv funderar, erkänner hon ibland, på om han älskar henne eller det där huset hennes föräldrar kan komma att köpa till honom (dem) om de gifter sig. Bara det, att tvivla på en sådan basal sak.

Hennes kusin gifte sig nyligt och nu verkar det vara hennes tur. Trots att hon bara är 24 år gammal, men det är ju rätt gammalt för att vara vietnames och ogft, trycker släktingarna på och ömsom frågar om hon inte ska gifta sig snart och ömsom råder henne att gifta sig snarast. Hon försöker skämta bort det med att säga att det hänger på vädret. Men bröllopet närmar sig och det är dags för föräldrarna att träffas. Då visar det sig att pojkvännens mamma starkt motsätter sig bröllopet. Hennes astrologi; eld, passar inte ihop med hans; vatten. Om de gifter sig spår mamman att de kommer att skilja sig i framtiden. Vilket ju, som vi alla vet, är ett big no-no.

Och jag tänker att om de bara fucking lät folk gifta sig med den de ville så skulle de nog inte behöva oroa sig lika mycket för skilsmässor. Och att bara jag blir klar med det här akademiska dragglet till magisteruppsats så ska jag skriva en bok om alla dessa vietnamesiska kärlekshistorier.

Jag saknar Vietnam så det gör ont i hela min kropp. Jag saknar Vietnam i hjärtat, magen, benen och ögonen. Jag läser andras resdagböcker och bloggar, är avundsjuk på de som "får" vara i det förlovade landet, blir förbannad på de som inte har vett att uppskatta det. Jag saknar att omslutas av brus från motorcyklar och finna lyckan i att sitta med ett glas grönt te på ett gatuhörn och bara ta in allt som serveras framför mina ögon. Jag saknar att vara nära den jag älskar. Jag saknar att bli lagom mätt på ris och grönsaker utan gräddiga såser eller övermättande mjölkprodukter. Jag saknar att titta ut över ett risfält i solnedgång och bli hänförd av hur vackert det är. Jag saknar att ha barn som springer efter mig och skriker Thay! Thay! [:utlänning]. Jag saknar att stå ut från mängden och bli studerad av nyfikna mörka ögon som försöker förstå sig på mig. Jag saknar att köra min moppe genom proppfulla gator och försöka stå ut från mängden så lite som möjligt.

Jag har varit hemma i en månad och Sverige känns så platt och tråkigt, så gjort. Ge mig spänning, äventyr och nya upplevelser!